84
voro. — Nåväl min gosse du ska få gå, sade den gamle herrn. Böckerna, som du skall ha med dig ligger på stolen bredvid mitt bord.
Oliver var förtjust att få göra nytta. I en hast kom han tillbaka med en bokpacke under armen, och stod nu med sin mössa i handen och väntade på besked.
— Du skall säga till bokhandlaren, sade herr Brownlow, med en menande blick på Grimwig, att du skall lämna honom igen de där böckerna ifrån mig och betala de fyra pund och tio shillings, som jag är skyldig honom. Här är en fempundssedel du skall också ha tio shillings tillbaka.
— Jag ska inte vara borta i tio minuter, svarade Oliver ivrigt. Han stoppade sedeln i sin jackficka, bugade sig artigt och gick. Fru Bedwin följde honom ut i porten, där hon gav honom många föreskrifter om den närmaste vägen, bokhandlarens namn och adress och förmanade honom att för allt i världen inte förkyla sig. Sedan lät hon honom äntligen gå. Gud välsigne hans söta lilla ansikte mumlade hon! medan hon stod och såg efter honom. Jag har riktigt svårt att släppa honom ifrån mig.
Oliver var nu borta vid gathörnet, vände sig om och nickade belåtet åt henne. Fru Bedwin nickade småleende igen, stängde dörren och gick in på sitt rum.
— Låt mig se, sade herr Brownlow, i det han tog upp sitt ur och lade det på bordet. Han kan väl vara tillbaka om tjugu minuter, vid den tiden är det mörkt.
— Jaså ni inbillar er verkligen, att han kommer igen? frågade herr Grimwig.
— Tror ni inte det? frågade herr Brownlow och smålog.
Motsägelseandan var i detta ögonblick stark hos herr Grimwig och vännens tvärsäkra leende eggade den blott ännu mer. Nej min själ jag det gör, svarade han och slog knytnävarna i bordet. Pojken har fått nya kläder på sig, han har en packe dyrbara böcker under armen och en fempundssedel i fickan — naturligtvis ger han sig av till sina gamla vänner tjuvarna och skrattar åt er, om han någonsin kommer hit igen, vill jag äta upp mitt eget huvud!
