ställen brukar lida af ganska torra vårar, är detta en mycket beaktansvärd omständighet.
Ty värr har redan flerstädes i det norrländska kustlandet en sådan kalhuggning af bergstoppar och bergskammar ägt rum, men mycket sådan skog finnes ännu kvar, som med nödvändighet kräfver skydd.
Hafva dessa bergsskogar så väl i ekokomiskt som i klimatologiskt hänseende en mycket stor betydelse såsom regulatorer af vattentillflödet till det omkringliggande landet, så hafva de s. k. gränsskogarna lika stor vikt och betydelse i klimatologiskt afseende såsom klimatmildrare och i ekonomiskt såsom direkt skydd för bakom liggande odlingar och skogsland.
Hvad först beträffar de gränsskogar, som bilda skogsgränsen, torde det ej vara svårt att inse, att borthuggandet af dessa vegetationens förposter skall medföra ett tillbakavikande af skogsgränsen. Ty dessa träd hafva haft att kämpa med så stora svårigheter för sin tillvaro, att det finnes föga utsikt, att de, en gång borthuggna, skola kunna ersättas genom en naturlig återväxt, äfven om där funnes rik tillgång på unga plantor. Motsatsen är ty värr det vanliga, åtminstone hvad tall beträffar, och på ytterst få af de ställen, där jag haft tillfälle att följa skogsgränsen, har jag kunnat anteckna någon nämnvärd procent af ungtallar.[1] På de flesta ställen råder däremot så stor fattigdom, att hjälp för gränsskogens bestånd genom inplantering eller sådd visserligen är högeligen önskvärd.
- ↑ Granen i skogsgränsen reder sig i allmänhet bättre; några observationer härom skall jag på annat ställe framlägga.
