Sida:Om arternas uppkomst.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
117
det naturliga urvalet.

emellan arterna af samma slägte eller till och med emellan skilda slägten.

Vi hafva sett, att det är de vanliga, vidt utbredda arterna af de större slägtena som variera mest, och dessa sträfva att lemna i arf åt sina modifierade ättlingar denna öfverlägsenhet, som nu gör dem till de herskande i sina områden. Såsom vi nyss hafva anfört, leder det naturliga urvalet till karaktersdivergens och till utrotande af de mindre förädlade, intermediära lifsformerna. Från dessa grundsatser tror jag vi kunna förklara slägtskapen emellan alla organiska varelser af alla klasser på hela jordytan. Det är i sanning ett underbart faktum — ett under, som vi lätt förbise, då vi äro så förtrogna dermed — att alla djur och alla växter i alla tider och allestädes äro så beslägtade med hvarandra, att de bilda grupper, som äro subordinerade under andra grupper, så att såsom vi öfverallt finna varieteter af samma art äro mest beslägtade med hvarandra, arter af samma slägte visa mindre och olika slägtskap med hvarandra, bildande sectioner och subgenera, arter af skilda slägten äro ännu mindre beslägtade och slägtena med hvarandra stå i olika nära samband bildande underfamiljer, familjer, ordningar, underklasser och klasser. De olika underordnade grupperna i en klass kunna icke ordnas i en enkel serie utan synas snarare samla sig omkring vissa medelpunkter, och de deraf bildade grupperna åter omkring andra medelpunkter och så vidare i nästan oändliga cirklar. Från den åsigten att hvarje art blifvit särskildt skapad kan jag ej vänta någon förklaring af detta vigtiga faktum i alla organiska varelsers klassificering, men så vidt jag kan döma, kan det förklaras genom ärftlighet och genom den förenade verkan af naturligt urval, som verkar tillintetgörelse och karaktersdivergens, såsom vi i vårt schema hafva visat.

Slägtskapen emellan alla varelser af samma klass har stundom blifvit framstäld genom bilden af ett stort träd. Jag tror, att denna bild mycket nära motsvarar sanningen. De gröna och nyss utspruckna grenarna kunna föreställa nu existerande arter och de som bildats under föregående år hela raden af utdöda arter. Vid hvarje växtperiod hafva alla växande grenar försökt att förgrena sig åt alla håll och att skjuta öfver och undertrycka de omgifvande skotten och grenarna, på samma sätt som arter och artgrupper hafva försökt att i den stora kampen för tillvaron öfverväldiga andra arter. De stora grenarna, fördelade i allt mindre och mindre grenar och qvistar, voro sjelfva en gång, då trädet var litet, nyss utskjutna grenar och denna förening emellan de tidigare och de nuvarande skotten genom grenar kan väl föreställa