hänseenden. Vi kunna derföre finna stamarterna och deras modifierade ättlingar från de lägre och öfre lagren af samma formation och såvida vi icke påträffade talrika öfvergångsformer, skulle vi icke märka deras nära förvandtskap och vi skulle deraf föranledas att antaga dem för skilda arter.
Det är väl bekant på hvilka ytterligt små skiljaktigheter många palæontologer grunda sina arter, och de göra detta så mycket heldre, om exemplaren komma från skilda lager i samma formation. Många erfarna palæontologer hafva nu sänkt flera af D’Orbignys och andras fina arter till rangen af blotta varieteter och deri finna vi ett slags bevis på det förändringssätt, som vi enligt teorien böra finna. Må vi åter betrakta de senare tertiära aflagringarna, hvilka innesluta många snäckor, som flertalet naturforskare antaga vara identiska med nu lefvande arter, under det andra utmärkta vetenskapsmän såsom Agassiz och Pictet påstå dem vara specifikt skilda, ehuru skilnaden medgifves vara mycket ringa. Så vida vi icke tro, att dessa utmärkta naturforskare blifvit vilseledda af sin lifligare inbillningskraft och att dessa senare tertiära arter verkligen alldeles icke visa någon skilnad från deras nu lefvande representanter, eller så vida vi icke antaga den stora majoriteten af vetenskapsmän hafva orätt och att de tertiära arterna äro alla specifikt skilda från de nya, så hafva vi här ett bevis på, huru allmänt obetydliga modifikationer förekomma af önskadt slag. Om vi betrakta de större mellantider emellan skilda men på hvarandra följande lager af samma stora formation, finna vi att de inbäddade fossilierna, ehuru de nästan allmänt upptagas såsom specifikt skilda, äro vida mera beslägtade än arter som finnas i till tiden mera skilda formationer; så att vi här åter hafva otvifvelaktiga bevis för förändringar i den af teorien önskade riktningen, men till detta senare ämne skall jag återkomma i följande kapitel.
Såsom vi förut sett, hafva vi skäl att tro, att varieteterna af växter och djur som fortplanta sig hastigt och icke vandra mycket i början äro lokala, och att sådana lokala varieteter icke sprida sig vida omkring och uttränga sina stamarter förr än de blifvit modifierade och fulländade i någon ansenlig grad. Enligt denna åsigt är utsigten liten att i en formation i någon trakt upptäcka alla tidiga öfvergångsstadier emellan två former, ty de successiva förändringarna antagas hafva varit lokala eller inskränkta till någon liten fläck. De flesta hafsdjur hafva en vidsträckt utbredning, och vi hafva sett, att bland växter de som hafva vidsträcktaste utbredningen oftast förete varieteter; derföre är det sannolikt, att bland snäckor och andra hafsdjur de som haft största utbredningen, vida
