Sida:Om arternas uppkomst.djvu/404

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
392
om arternas uppkomst.

varieteterna; och på detta sätt blifva arterna i stor utsträckning bestämda och skilda föremål. Dominerande arter som tillhöra de större grupperna inom hvarje klass, sträfva att bilda nya dominerande former, så att hvarje stor grupp sträfvar att blifva allt större och större och på samma gång mera divergent i karakter. Men då alla grupper icke kunna på detta sätt med framgång tilltaga i storlek, ty jorden skulle icke rymma dem, besegra de mera dominerande grupperna de mindre. Detta sträfvande hos de större grupperna att alltjemt tilltaga i storlek och divergera i karakter jemte den nästan oundvikliga förintelsen förklarar anordnandet af alla lifsformer i grupper underordnade andra grupper, alla inom ett fåtal stora klasser, som varit förherskande i alla tider. Denna stora sats, alla organiska varelsers grupperande under ett så kalladt naturligt system, är omöjlig att förklara enligt teorien om oberoende skapelseakter.

Då det naturliga urvalet verkar blott genom att samla små, successiva gynsamma variationer, kan det icke åstadkomma någon stor eller hastig modifikation; det kan verka blott genom korta och långsamma steg. Regeln ”natura non facit saltum”, som hvarje nytt bidrag till våra kunskaper gör allt mera sann, är lätt begriplig enligt denna teori. Vi kunna se hvarföre igenom hela naturen samma allmänna mål vinnes genom en nästan oändlig mängd vexlande medel; ty hvarje egendomlighet, då den en gång är förvärfvad, går länge i arf och bildningar som redan blifvit olikartade på många vägar kunna lämpas för samma ändamål. Vi kunna, i korthet sagdt, inse hvarföre naturen är slösande på förändringar men njugg på nyheter. Men hvarföre detta skulle vara en naturlag om hvarje art blifvit särskildt skapad, kan ingen menniska förklara.

Många andra förhållanden kunna, såsom mig synes, förklaras enligt denna teori. Nog är det besynnerligt, att en fågel under formen af en hackspett skulle blifvit skapad för att jaga insekter på marken; att landgåsen, som aldrig eller sällan simmar, blifvit skapad med simfötter; att en trastartad fågel skapats för att dyka och lefva af insekter som finnas under vatten; att en stormfågel blifvit bildad med vanor och skapnad, lämpliga för en tordmules lefnadssätt! Och så vidare i otaliga andra fall. Men enligt vår åsigt, att hvarje art beständigt förökas i antal, under det det naturliga urvalet alltid är redo att göra de långsamt varierande ättlingarna af hvar och en lämpliga för någon ej besatt eller illa besatt plats i naturens hushållning, upphöra alla dessa fakta att vara besynnerliga och kunde till och med insetts på förhand.