Sida:Om arternas uppkomst.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
31
arternas förändring i kulturtillståndet.

benämning. I halfciviliserade trakter med dåliga kommunikationer kan utbredandet af en ny underras gå blott långsamt för sig. Men så snart den nya rasens särskilda värdefullare egenskaper en gång vunnit fullt erkännande, skall städse den af mig så kallade principen för det omedvetna urvalet långsamt inverka på samlandet af rasens karakteristiska egenskaper, af hvad slag de än må vara, och detta sker måhända mer på en tid än på en annan, allt efter som en ras stiger eller faller i modet, och mer på en trakt än i en annan allt efter invånarnas civilisationsgrad. Men utsigterna att få noggranna uppgifter öfver dylika långsamma, vexlande och omärkliga förändringar äro ytterst ringa.


Omständigheter, som gynna menniskans valförmåga.


Jag har nu några ord att säga om de omständigheter, som för menniskans valförmåga äro gynnsamma eller icke. En hög grad af föränderlighet är så till vida uppenbart gynnsam, som den lemnar ett rikligare material till urvalet. Individuela olikheter äro visserligen tillräckliga för att åstadkomma en betydlig förändring i en viss önskad riktning (genom ett med yttersta sorgfällighet bedrifvet accumulativt urval i denna riktning), men då sådana för menniskan uppenbart nyttiga eller behagliga variationer blott tillfälligtvis förekomma, så måste sannolikheten för deras uppträdande ökas med antalet vårdade individer och derföre är detta af högsta vigt för resultatet. Marshall har en gång sagt om fåren i Yorkshire, att ”emedan de vanligen tillhöra fattigt folk och för det mesta äro fördelade i små partier, så kunna de aldrig förädlas”. Å andra sidan hafva sådana personer, som idka handel med trädgårdsalster och följaktligen uppdraga samma växter i stort antal, vanligen större framgång än blotta amatörer. Vill man hålla ett stort antal individer af samma art i en trakt, fordras det såsom vilkor, att de försättas i gynnsamma lefnadsförhållanden, så att de i denna trakt ordentligt fortplanta sig. Är antalet individer af en art ringa, så användas vanligen alla till afvel, hurudana de än må vara, och detta är naturligtvis hinderligt för urvalet. Men den vigtigaste punkten är sannolikt, att djuret eller växten är för egaren af så stor nytta eller så stort värde, att hans uppmärksamhet är noggrannt riktad på hvarje, äfven den ringaste förändring i kroppsbygnad hos alla individer. Är detta icke fallet, blir resultatet intet. Jag har sett framhållas med eftertryck, att af en lycklig slump smultron började variera just då trädgårdsodlarna började fästa sin uppmärksamhet vid växten. Säkerligen hade