ANDRA KAPITLET.
Föränderlighet. — Individuela olikheter. — Tvifvelaktiga arter. — De
allmänna och mest utbredda arterna variera mest. — Arterna af de större
slägtena i hvarje land variera oftare än de mindre slägtenas arter. — Många arter
af de större slägtena likna varieteter deri, att de äro nära beslägtade med
hvarandra men på olika sätt, och att de bebo ett mycket inskränkt område.
Innan vi på de organiska varelserna i naturtillståndet tillämpa
de grundsatser, hvilka vi behandlat i föregående kapitel, måste vi
först undersöka i huru hög grad de äro underkastade förändringar
i naturtillståndet. För att fullständigt behandla detta ämne
fordrades att uppsätta en lång lista af torra fakta, hvilket jag dock spar
till ett kommande arbete. Jag vill icke heller uppehålla mig vid
de olika definitioner, som gifvits på begreppet art, ty ingen af
dem har ännu tillfredsställt alla naturforskare och vanligen
innesluter definitionen ett obekant element, en särskild skapelseakt.
Uttrycket varietet är lika svårt att definiera, gemensamt ursprung
är emellertid i allmänhet deri inbegripet ehuru sällan möjligt att
uppvisa. Monstrositet är efter min uppfattning en ansenlig
afvivikelse i bildning, som är antingen direkt skadlig eller åtminstone
icke nyttig för arten. Några författare begagna äfven uttrycket
variation såsom term för att beteckna afvikelser som framkallats
af de yttre lefnadsvilkorens direkta inflytande och variationer i
denna mening anses för icke ärftliga. Hvem kan dock med
visshet säga, att den dvärgartade beskaffenheten af några snäckor
i Östersjöns flodmynningar eller af växterna på alpernas höjder
eller ett djurs tätare pels i de högre breddgraderna, att icke dessa
afvikelser i vissa fall åtminstone under några generationer äro
ärftliga, och i detta fall borde man i min tanke kalla formen varietet.
