468 SJÖGREN, HJ. OM DE NORSKS. APATITFÖREKOJISTERNA. I allmänhet kan iakttagas, att de mera sönderdelade eller omvandlade partierna af gabbron förekomma vid gränsen mot Öfriga bergarter och det torde vara tvifvelaktigt om någonsin denna bergart med Mit ursprunglig sammanslutning, d. v. s. sådan, der oliviuen och diallagen icke äro något omvandlade, kan anträffas i kontakt med skiffranie. De friskaste prof jag haft tillfälle undersöka, förskrifva sig från Valberg nära Kragerö och från Långö, hvaremot de, som tagits finn berget omedelbart vid Kragerö liksom alla från Odegården och Meinkja?r, visat sig mer eller mindre omvandlade. De accessoriska beståndsdelar, som förekomma i gabbron, skola närmare omtalas samtidigt med redogörelsen för de acces-soriska mineralen i den märkliga varietet eller facies af gabbron, som står i närmaste samband med apatitförekomsteroa och för hvilken vi användt benämningen dipyr-diorit. Dipyr-diorit. Denna bergart* mineralngiska sammansättning bar föranledt många tolkningar ända till dess MiCHEL-LÉVY 1878 igenkände dess egendomliga hufvudbeståndsdel såsom den verneritart, som kallas dipyr. Enligt såväl Levy's analys, som enligt de analyser, BröGGER och ReusCH meddela, är förhållandet mellan syre-mängderna hos R: R:Si = i :2:ö såsom i dipyr, medan syreförhållandet hos vernerit och skapolit är = 1:2:3 eller 1:2:4. MÖHL, som mikroskopiskt undersökt bergarten, delade Brög-GERS och Reuscii's på kemisk analys »rundade åsigt om mineralets plagioklasnatur. Lang ansåg deremot, att denna uppfattning »bliebt noch zu erweisena och ville snarare tolka mineralet såsom prehnit. MÖHL har dessutom framstält den oriktiga uppfattningen, att horuWendebestån ds delen skulle vara anthofyllit. Denna bergart har jag haft tillfälle undersöka i talrika prof från Ödegården, Långö och Haf sås en, hvarjemte jag i preparat från Kragerö, der, så vidt jag har mig bekant, dipyr-diorit icke förekommer, har iakttagit dipyrfönindo gabbro, tydligen utgörande ett öfvergångsstadium mellan gabbron och dipyr-dioriten.
