Sida:Om de norska apatitförekomsterna.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

qeol. FÖRiiN. rÖRHANBL. N;o 81. Bd VI. Haft. 11. 485 I vatten, som haller \'v, af sin vigt klornatrium, lösas enligt Lassaigne 3,175 delar basiskt kalkfosfat, och enligt Liebig') i 10,000 kbcent. lösning, som håller 20 gr. klornatrium, 0,457 gr. kalkfosfat. Detta anger någorlunda apatitens löslighet under vanlig temperatur och vanligt tryck. Angående utspädda och upphettade saltlösningars förmåga att lösa detta mineral eger man, sä vidt mig är bekant, inga uppgifter, men man torde vara berättigad att antaga, att I Östlings föfmåg&ri ökas med temperaturen. Silikaten angifvas i allmänhet att vara absolut olösliga i vatten vid vanlig temperatur och normalt tryck. Att någon om ock ringa del, går i lösningen vid hög temperatur och länge fortsatt behandling, torde man dock hafva all anledning att antaga. Några bestämda sifferuppgifter (ifver silikatens löslighet i vatten vid höga temperaturer finnas ej att tillgå; här må derföre endast påminnas om Fokciiammkks försök ined orthoklas: han behandlade detta mineral i Papins gryta; vid 150° C. var inverkan på fältspaten så tydlig, att vattnet reagerade pä rödt lakinuspapper, vid förhöjd temperatur var inverkan ännu kraftigare, så att efter en digerering vid ungefär 220' C. genom den alkaliska lösningen,-; koncentrering, och efter tillsats af saltsyra, kaliumplatinaklorid kunde utfällas. Rörande rutilens, svafvel metallernas och några andra minerals förmåga att gå i lösning, derom har man för närvarande inga direkta uppgifter. Det anförda må derföre anses tillräckligt för att ådagalägga, ;itt under de ofvan antagna omständigheterna en utlakning såväl af en del silikat, som i ännu större grad af apatit icke är oantaglig. Denna saltlösning har sedan, innan utfällning egt rum, dels genom ditfusion, dels genom strömning i vattnet, spridt sig till de närmare omgifningarne af gabbrnpruptionen. Häraf förklaras, att gångar af väsendtligt samma beskaffenhet, som de i gabbron, förekomma äfven i de kringligande skitfrarue. ') Kopp mid ffrw. Jahresber. Chem. 1858, sid. 501.