Sida:Om de norska apatitförekomsterna.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

GBOL. FOREN. FÖRHANDL. N:0 81. Bd VI. Haft. 11. 487 strukturen finkornigare än gångmassans midt, åstadkomma tillsammans den grad af symmetrisk struktur, som ofta kan iakttagas, men som aldrig är så utvecklad, som på de verkliga maimgåugarne. Det är förut påpekadt, att de apatitförande gångarne utmärka sig genom frånvaron af drushål och öppna rum. Lika svårförklarligt som detta är, om man antager, att gångarne skulle hafva blifvit fylda genom afsättning ur uppstigande källvatten, enär då nödvändigt en vatteneirkulation genom en kanal måste ega rum så länge afsättningen skulle fortgå, och man ej gerna kan antaga, att denna kanal samtidigt skulle blifva täppt på alla punkter, lika enkelt är det om man antager, att afsättningen skett ofvanifrån, enär då ej någon cirkulation behöfver hafva försiggått. Slutligen må anföras ett skäl, som äfven synes tala for afsättning ur en lösning. BkÖGGKR och ReuSCH omnämna, att de på några gångar funnit kristaller af apatit ined afrundade hörn och kanter, liksom af en börjande smältning, och de äro benägna att anse dessa såsom bevis för kristallisation ur en smältflytande magma. Sådana apatitkristaller hafva äfven senare erhållits. Vid Odegården har dessutom förekommit vackert kristalliserad kalkspat med skalen oeder n Rs = qc/. (1321) såsom rådande form; dessa kalkspat.kristaller visa ofta den egenheten, att deras kanter äro starkt afrundade genom glänsande, krumma ytor. Då kalkspaten icke annat än under extraordinära förhållanden, särskildt stort tryck, kan smältas, och icke några andra af gångmineralen, t. ex, glimmern eller hornbleudet, visa spår afsmältning, ehuru dessa säkerligen icke äro svårsmältare än apatit och kalkspat, sä synes det föga antagligt, att afruiidningen af kan-. terna är att tillskrifva någon smältning alls. Deremot är det förtjent att framhållas, att apatit och kalkspat äro de lättlös-ligaste mineralen på gångarne, och att det sålunda sannolikt endast behöfts obetydliga ändringar i temperaturen eller mätt-ningsgraden hos de lösningar, hvarur mineralen kristalliserat, för att dessa skulle angripa den apatit och kalkspat, som en gång