Af den anförda — såsom jag tror — för Upplands vidkommande proportionsvis rikhaltiga exempelsamlingen framgår med all önsklig tydlighet, att upp- som första led i uppsvenska ortnamn ej är liktydigt med norr-. Namnet Ofvanskog har ursprungligen betecknat landet som högländtare än östgöta- och västgötaslätterna, ett misstag som är desto förlåtligare, som gränshöjderna delvis tämligen omärkligt öfvergå i slättlandet norr om dem, under det att sydsidans branter mer träda i ögonen; eller också utgår benämningen från den iakttagelsen, att landet låg längre in (ex. analogia från en flod) högre upp vid Östersjön än Götalandskapen: det tog längre tid att därifrån nå ut till de större farvattnen: Nordsjön etc. När Uppsverige, Öfre Norrland etc. för nutida språkkänsla betyder norra Sverige, nordligare Norrland, så beror detta på en föreställning om landets höjning norrut eller möjligen på det i senare tider allt vanligare bruket af kartor, orienterade i norr och söder. Sedan jag sålunda fastställt betydelsen af gårdsnamnet Uppland och Upplanda på den tid, då det i vårt språk ännu lefde som appellativum, öfvergår jag till granskning af landskapsnamnets egentliga och ursprungliga innebörd.
Här lämnar oss en ännu lefvande folklig uppfattning viktiga uppslag. På Svartlöga, en ö belägen i hafsbandet utanför Furusund, anser folket sig icke vara »oplänningar» eller bo i »Opland». »Opland» är för dem landet norr om Mälaren kring denna sjös inre vikar och tillflöden, öfver hufvud den del af Uppland, som är belägen längre in från Saltsjön och Mälaren räknadt. En ort, som af svartlögaborna — efter kvad jag speciellt erinrar mig — utpekades såsom liggande i »Opland», var Örsundsbro, dit öborna i något äldre tid på höstarna begåfvo sig för att tillbyta sig brödsäd mot sin strömming. Med denna min egna iakttagelse öfverensstämmer Ambrosianis från Färentuna härad i Mälaren, väster om Stockholm. I Folkloristisk mosaik s. 1. (Upplands fornminnesförenings tidskrift XIX) omtalar nämnde forskare, att »man skilde mycket bestämdt på Roslagen — öster ut —, Storlandet och Uppland, mellan hvilka senare Ekolsundsviken syntes utgöra gränsen, så att man med de ofta förekommande orden 'opp i Uppland' närmast
