Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
120

Äger någon af staten erhållet privilegium på att öfverbygga eller tillstänga kungsådra, äger han sin rättighet att tillgodonjuta.[1]

Jämväl den mindre kungsådran torde böra anses såsom statsegendom. Den enskilde äger ej förfoga öfver densamma. Den kan ej vara res nullius. För hvarje speciellt förfogande öfver densamma erfordras tillstånd af staten.

Vi hafva härmed uppdragit gränsen emellan statens och enskildes äganderätt såväl uti saltsjön och insjön som uti rinnande vatten. Och vi hafva påvisat, att en bestämd statens äganderätt finnes till särskilda delar af samtliga dessa vattenområden.

Likasom staten tillkommer äganderätten till det yttre vattenområdet i saltsjön samt till de mellerst belägna områdena i insjöar och rinnande vatten, anses strandägarne hafva rätt till de närmast stränderna belägna delar af vattenområdet.

Hittills hafva vi påvisat statens äganderätt till sådana delar af vattenområdet, som i ett eller annat afseende äro upplåtna till fritt nyttjande åt hvarje svensk man.

Men härjämte har staten äganderätt till betydliga delar af vattenområdet på den grund att han är strandägarne. Så är t. ex. fallet med s. k. allmänna kronofisken, kronans enskilda fisken samt kronans strömfall i Norrland.

De förstnämnda ligga vid kronans öfverloppsmarker, allmänningar, parker och holmar samt vid oafvittrad mark.

Kronans enskilda fisken äro åter de, som vid den år 1850 verkställda regleringen af kronans fisken ansågos vara så gifvande, att de allt framgent borde bibehållas och for kronans räkning utarrenderas.[2]

Beträffande större strömfall på kronomarkerna stadgades uti samtliga afvittringsstadgarna för Norrland, att de skulle för framtida behof bibehållas och nödigt utmål for dem afsättas.[3]

Staten är det första af de publika samhällena. Härjämte finnas ett stort antal underordnade publika samhällen såsom härad, kommuner, allmänna inrättningar m. fl.

Jämväl dessa innehafva äganderätt till betydliga delar afvattenområdet, utan att vi här behöfva ingå i närmare utredning däraf.[4]

  1. Ibm § 16.
  2. K. Br. t. Kamm. koll. d. 22 mars 1850.
  3. Afvitt. St. 1820 § 11; 1824 § 10; 1850 § 17 o. 1873 § 7.
  4. Fisk. St. § 9.