Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/163

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
158

Häraf följer emellertid i sin ordning, att den enskilda äganderätten till kultiverad jord, rent teoretiskt sedt, aldrig kan vara absolut utan alltid och med afseende å hvarje jordstycke måste vara inskränkt.

Äfven om staten för viss tid efterskänker sitt anspråk å grundränta, kvarstår dock alltid anspråket därå och kan göras gällande, när det så befinnes lämpligt.

Den enskilda äganderätten till kultiverad jord kan därför icke definieras såsom »den i sig obegränsade rättigheten att förfoga öfver en sak», utan snarare då, i enlighet med Wagner, såsom »den högsta af rätten medgifna form för en persons rättsliga herravälde öfver ekonomiska nyttigheter.»[1]

Uti de nutida samhällena omfattar emellertid den privata äganderätten icke allenast kultiverad jord utan äfven större delen af den okultiverade.

Någon allmän inre grund för detta faktum torde likväl näppeligen kunna påvisas. De enskilda jordägarne hafva för bedrifvande at med åkerbruket i förbindelse stående binäringar:

boskapsskötsel, skogsafverkning, jakt och fiske, gjort anspråk

på delar af den omgifvande allmänningen, och anspråket har af samhällena godkänts.

I rättsligt hänseende stöder sig alltså den privata äganderätten till okultiverad jord på en statens tilldelning – en förläning.

I ekonomiskt hänseende åter har ifrågavarande äganderätt endast att såsom grund åberopa ändamålsenlighet och lämplighet. Men häraf inses, att äganderätten till okultiverad jord är underkastad föränderlighet.

Hvad som är ändamålsenligt för en tid behöfver ej vara det för en annan. Under föregående århundraden har t. ex. skogsafverkningen varit en binäring till jordbruket. I vårt århundrade har däremot skogsafverkningen blifvit en fullt själfständig näring med för sig egna betingelser. Ett af grundvillkoren för denna närings bestånd är otvifvelaktigt, att skogsmarken lägges tillsammans i stora komplexer, afskilda från den kultiverade jorden. För skogsafverkningens bestånd såsom själfständig näring torde det alltså icke längre vara ändamålsenligt, att den okultiverade jorden tillfogas den kultiverade såsom bihang.

  1. Adolph Wagner: »Grundlegung» 2:dra uppl. s. 582.