Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/166

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
161

Men härjämte omfattar ständig besittningsrätt nyttjanderätt till själfva jorden, d. v. s. till jorden såsom ren naturprodukt + med jorden oskiljaktigt förenadt kulturarbete.

Ständig besittningsrätt är således en rättighet, som till sitt innehåll kan upplösas uti 2 delrättigheter: nyttjanderätt och äganderätt. Objektet för den förra är ett jordområde såsom naturfaktor (jämte därmed oskiljaktigt förenadt kulturarbete); för den senare åter det vid samma jordområde bundna kulturarbete (med undantag af det som oskiljaktigt blifvit med jorden förenadt).

Då emellertid byggnader eller anläggningar å annans grund äro att anse såsom lösören och då jämväl nyttjanderätt till annans jord är lösöre, följer att hela rättsobjektet för ständig besittningsrätt måste betraktas såsom lösöre – ett feodum.[1]

Allmänningsägaren innehar däremot äganderätt till själfva grunden, som naturligtvis är fast egendom.

För öfverskådlighetens skull hafva vi här endast förutsatt, att ständig besittningsrätt uppkommit å statens allmänning. Under rättsutvecklingens fortgång och sedan okultiverade delar af allmänningen tagits i anspråk såsom privat äganderätt, förekommer också ständig besittningsrätt å enskildes jord, liksom ock enskilde till andra personer öfverlämnat redan kultiverad jord under ständig besittningsrätt.

Skillnaden emellan äganderätt och ständig besittningsrätt till ett visst jordområde är alltså den, att ägaren har äganderätt, men besittningshafvaren endast nyttjanderätt till själfva grunden.

Hafva de bägge uppkommit å statens allmänning, blir olikheten den, att i förra fallet är jordägaren visserligen fri och själfständig ägare, men skyldig att till annan person, här staten, gifva skadestånd för grunden; i senare fallet åter är besittningshafvaren skyldig att till jordägaren, här jämväl staten, erlägga afrad för nyttjanderätten till grunden.

I öfrigt förete de bägge instituten betydliga likheter.

Sålunda framträda de hvar för sig i en mängd skiftande former med växlande innehåll, från stor frihet till stor bundenhet. Ständig besittningsrätt t. ex. till en grufva kan disponeras, öfverlåtas, gå i arf och vara förmögenhetsobjekt ungefär på

samma sätt som äganderätt till en jordbruksfastighet. Båda

Åström, Svensk jordäganderätt.11
  1. Ihre härleder det af »od» och »fé».