Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
204

med villkor att hela räntan skulle vid frihetsårens slut utgöras. Härvid stadgades ock uttryckligen, att antalet frihetsår, dock begränsadt af en viss latitud, skulle lämpas efter det mer eller mindre arbete, som till uppodlingen erfordrades.[1]

Huruvida arbetet verkligen utfördes eller icke, utröntes genom syn.

Efter frihetsårens slut skulle den bestämda nyodlings- och byggnadsskyldigheten vara fullgjord.

Angående arten af det arbete, som erfordrades, innehåller reglementet d. 24 nov. 1749 den bestämmelsen, att ingen finge räkna sig till godo arbeten å sådana ställen, hvarest han upprest en eller annan höstack, hässja eller lada, till inrymmande af det hö eller foder, som själfva naturen utan dikning eller rothuggning gifver; utan endast den lägenhet finge anses uppodlad, »som igenom kärrs och mossars uppdikande samt träns barkande och rothuggande gjorts nyttig och brukbar till åker och äng».

Laga byggnader skulle enligt samma reglemente bestå af stuga och kammare, kornlada med loge, stolpebod, fä- och foderhus samt stall. I öfrigt skulle allmänna lagens stadganden vara tillämpliga.

Vid skattläggningen togs i regel endast hänsyn till den odlade jorden.

Efter frihetsårens slut och sedan nybyggnads- och odlingsskyldigheten blifvit vederbörligen fullgjord, ägde nybyggaren rätt att, om han så ville, förvärfva äganderätt till nybygget genom skatteköp.

Villkor för erhållande af äganderätt var alltså, att det föreskrifna arbetet med odling och husbyggnad blifvit verkställdt.

Genom K. Br. den 6 maj 1817 bestämdes emellertid, att i nybyggen inom Norrbottens och Västerbottens län skulle, efter fullbordade odlingsskyldigheter och efter frihetsårens slut, utan erläggande af skattelösen genast anses och i jordeböckerna upptagas såsom skattehemman.

Genom K. Br. den 10 febr. 1824 utsträcktes dessa bestämmelser jämväl till »rikets öfriga norra provinser, Gäfleborgs län därunder äfven inbegripet».

  1. Afv. st. 1820, § 9; Afv. st. 1824, § 8; Afv. St. 1850, § 16. Regl. d. 24 nov. 1749, § s.