Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
37

älfvarna, särskildt Dalälfven, lär ingen brist på odlingslägenheter hafva förefunnits, hvadan intäktsrätten på äldre lagens tid torde anses hafva varit alldeles fri.

Härjämte må anföras följande: »at oskiptum scoghe maghu allir aghanda fara oc fikia at saklösu».[1] Den utanför hvarje värnalag belägna del af allmänningen kallas här »oskift skog» och fick fritt brukas af alla jordägarne inom de särskilda värnalagen.

Att all mark utanför värnalagen hörde till allmänningen och ej till någon särskild byaskog kan man förstå däraf att något sätt att begränsa de enskilda värnalagens områden i skog och betesmark är af lagen fullkomligen okändt.

Den enhetliga allmänningen var endast afbruten af mindre enklaver – de särskilda värnalagen.

Denna allmänningens ursprungliga enhet framgår ock af den yngre lagens stadganden angående skifte af »almænningær». Äfven om skifte ägt rum mellan särskilda byar, kallas den okultiverade jorden i allt fall allmänning.[2]

Allmänningens enhet framgår ock af reglerna för själfva delningen af allmänningen. »Ligger almænningær bya mællum æller bolstaþa» eller »ligger almænningær hundara mællum», heter det. Det som skiftas är alltså en ursprunglig enhet – allmänningen. Den del af allmänningen, som låg emellan tvenne hundari, delades till hälften på hvardera. Den mark som låg emellan byar eller bolstäder, vare sig den kallas »löt», »dödvida skog» eller »allmänning» delades ock till hälften på hvar by. Lågo flera byar omkring sådan mark, delades den lika emellan alla byarna, oafsedt deras olika storlek.

Endast »värnkallad skog» skiftades efter jordatalet.

På detta sätt uppkommo härads- och byallmänningar genom skifte af den ursprungliga allmänningen. Genom fördelning af allmänningen på de särskilda kommunerna och byarna ansågos dessa menigheter erhålla en uteslutande rätt till desamma. »Aencte hundære ællær bolstaþ ma annars almænning fara ællær fikia.» Och i sammanhang härmed stadgades, att den, som ville »fara» allmänning tillhörande ett hundari, skulle skaffa sig tillstånd å tinget. Såsom norm för meddelande af tillstånd till intäkt under fullständig äganderätt utom hägnad men å

  1. V. M. L. I. B. B. 43.
  2. V. M. L. II B. B. 20.