96
och rovfåglar, som sluka de på slätterna av befolkningen utkastade liken. Detta är Mongoliet.
Landet, där det ursprungliga, i utdöende stadda folket ser sina förfäders ben vitna på stäppernas sand, där det folk håller på att försvinna, som fordom erövrade Kina, Siam, norra Indien och Ryssland och fann sina övermän i de polska riddarna, som då försvarade hela kristenheten mot de vilda asiatiska hordernas infall. Detta är Mongoliet.
Landet, som sväller av naturliga rikedomar, men ingenting alstrar, som lider brist på allting och är utarmat och nödlidande sedan syndafloden. Detta är Mongoliet.
I detta land fick jag genom ödets skickelse efter mitt misslyckade försök att genom Tibet uppnå Indiska oceanen tillbringa ett halvt år under kamp för tillvaron och försök att undkomma. Min gamle trofaste vän och jag blevo med eller mot vår vilja nödsakade att taga del i de ytterst betydelsefulla och farliga händelser, som föreföllo i Mongoliet under nådens år 1921. Tack vare detta fick jag lära känna det fredliga, präktiga, hederliga mongoliska folket. Jag läste dess innersta tankar och såg dess lidanden och förhoppningar. Jag var vittne till hela fasan i dess beklämning och bävan inför det hemlighetsfulla just i det land, där allt liv är genomsyrat av det gåtfulla. Jag iakttog, huru floderna under den skarpaste köld med brakande dån bröto sina isbojor, såg sjöar vräka upp ben efter människor på sina stränder, hörde sällsamma vilda röster i bergsklyftorna, varseblev irrblossens sken över sumpiga träsk, såg brinnande sjöar, stirrade upp mot berg, vilkas toppar icke kunde bestigas, stötte vintertid på stora klungor av krälande ormar i dikena, påträffade ständigt tillfrusna vattendrag och klippor, som påminde om förstenade karavaner av kameler, ryttare och vagnar, och över allting såg jag de kala bergen, vilka med sina skrevor gåvo intryck av att vara satans mantel, som aftonsolens glöd dränkte i blod.
»Se dit upp!» utropade en gammal herde och pekade på det under förbannelsen vilande berget Zagastais branter. »Det är inte ett berg. Det är han, som ligger i sin röda mantel och avvaktar den dag, då han åter skall resa sig för att börja striden mot de goda andarna.»
