DÖDENS BONING
Våra kameler traskade långsamt, men säkert mot norr. Vi tillryggalade fyrtio till femtio kilometer om dagen och närmade oss ett litet kloster, som låg till vänster om vår väg. Det bestod av stora byggnader, som tillsammans bildade en fyrkant och omgåvos av ett högt stängsel av tjocka pålar. Mitt på varje sida fanns en port, som ledde till de fyra ingångarna till templet inuti fyrkanten. Detta tempel, som hade rödlackerade pelare och tak i kinesisk stil, reste sig över de kringliggande, låga bostäderna för lamaerna. På den andra sidan av vägen låg något som såg ut som en kinesisk fästning, men i verkligheten var en »dugun», d. v. s. en inhägnad gårdstomt för olika kommersiella ändamål. Sådana uppföra kineserna alltid i form av fästningar med dubbla murar med ett avstånd av knappt en meter från varandra, innanför vilka deras boningshus och butiker ligga, och därinne finnas i allmänhet tjugu till trettio handelsidkare, som för att möta alla eventualiteter äro fullt beväpnade. I händelse av behov kan en sådan »dugun» göra tjänst som blockhus och motstå långa belägringar. Mellan denna »dugun» och klostret, något närmare vägen, såg jag, att en del nomader slagit läger, men man kunde ingenstädes upptäcka deras hästar och boskap. Tydligen hade mongolerna slagit sig ner här för någon tid, men lämnat sin boskap kvar uppe i bergen. Över flera jurtor vajade mångfärgade, trekantiga flaggor till tecken på att där var sjukt, och bredvid några voro höga stolpar nerslagna i marken med mongolmössor på spetsarna, vilket angav, att husbonden i jurtan hade dött. Den mängd hundar, som strövade omkring på
