Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/128

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

124

slätten, utvisade, att liken lågo någonstädes i närheten, antingen i bergsskrevorna eller utmed flodstränderna.

När vi kommo närmare lägret, hörde vi på avstånd ett ursinnigt slående på trummor, vemodiga flöjttoner och vanvettiga, gälla skrik. Vår mongol red i förväg för att ta reda på vad det hela betydde och kom tillbaka med det beskedet, att åtskilliga mongolfamiljer kommit till klostret för att söka hjälp hos Hutuktu Jahantsi, som var ryktbar för sina underkurer. Folket, som led av spetälska och svartkoppor, hade kommit från långt avlägsna trakter, men fått det meddelandet, att klostrets hutuktu icke fanns där, utan begivit sig till Den levande Buddha i Urga. Därför hade de nödgats tillkalla trollkarlar och dogo nu den ene efter den andre. Just dagen förut hade de kastat ut det tjugusjunde liket på slätten.

Under vårt samtal kom trollkarlen ut från en jurta. Det var en gammal man med starr på ena ögat och mycket koppärrig i ansiktet. Han var klädd i trasor med olikfärgade tygbitar hängande ned omkring midjan samt bar en trumma och en flöjt. Vi sågo fradga på hans blåa läppar, och vansinnet lyste i hans ögon. Plötsligt började han snurra runt och dansa under tusen piruetter med sina långa ben och vridningar av armar och axlar, allt under det han slog på trumman och blåste på flöjten eller ömsevis skrek och rasade. Hans rörelser blevo allt hastigare, tilldess han slutligen blek i ansiktet och med blodsprängda ögon föll omkull på snön, där han fortfor att vrida sig och utstöta osammanhängande rop. På det sättet behandlade läkaren sina patienter och försökte att med sitt vanvett skrämma bort de onda andar, som föra med sig sjukdom. En annan trollkarl gav sina patienter smutsigt dyvatten, vari han påstod, att själve Den levande Buddha badat sin »gudomliga» kropp, som blivit född av den heliga lotusblomman.

»Om! Om!» (Hell! Hell!) skreko de båda trollkarlarna oavlåtligt.

Medan läkarna kämpade med de onda andarna, voro de sjuka människorna lämnade åt sig själva. De lågo i feber under högar av fårskinn och pälsar, yrade och kastade sig av och an. Vid fyrfaten sutto vuxna och barn, som ännu