Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

140

betraktade den hemska synen. Svartnade stolpar stodo bland kolnade bjälkar och plankor, under det lergods och bleckkärl lågo kringströdda runt omkring, och något åt ena sidan låg under en del fällar vad som fanns kvar av de fyra olyckliga offren. Löjtnanten var den förste som sade något:

»Jag inrapporterade händelsen till Uliassutai och fick det beskedet, att de dödas släktingar skulle komma hit tillsammans med två officerare för att undersöka saken. Det är anledningen till att jag inte kan begrava liken.»

»Hur gick det till?» frågade jag, mycket beklämd över den hemska tavlan.

»Jo, så här var det», började han sin berättelse. »Jag närmade mig Tisingol sent på kvällen med mina tio man. Som jag misstänkte, att det kunde finnas rödgardister här, smög jag mig fram till stationen och tittade in genom fönstren. Då fick jag se, hur Pouzikov, Kanine och flickan med det kortklippta håret undersökte och delade mellan sig kläder och andra saker samt vägde silverklumpar. Jag fattade inte genast vad allt detta betydde, men som jag kände på mig, att det var nödvändigt att fortfarande iaktta försiktighet, befallde jag en av mitt folk att klättra över planket och öppna porten. Vi rusade in på gården, och den första som sprang ut ur huset var Kanines hustru, som sträckte upp armarna och ropade förskräckt: ’Jag visste, att det här skulle bli vår olycka.’ Sedan svimmade hon. En av männen störtade ut genom en sidodörr och sprang till ett skjul på gården, där han försökte komma över planket. Jag hade inte lagt märke till honom, men en av mina karlar fick tag i honom. I dörren möttes vi av Kanine, som var alldeles blek och darrade. Jag förstod, att något betydelsefullt inträffat, arresterade dem, befallde att karlarna skulle bindas och lät bevaka dem strängt. Alla mina frågor möttes med tystnad, utom av fru Kanine, som skrek: ’Skona barnen! De är oskyldiga!’ under det hon föll på knä och sträckte sina händer bönfallande mot oss. Flickan med det kortklippta håret skrattade med sina fräcka ögon och blåste cigarrettrök i ansiktet på mig. Jag var tvungen att hota dem och sade: