Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

172

lodrät klippa, uppför vilken det var omöjligt att klättra, och på denna klippvägg voro här och där utan någon särskild ordning lamaitiska gudabilder uthuggna, från en till två och en halv meter höga. På kvällarna tände munkarna lampor framför dem, så att man på långt håll kunde se dessa bilder av gudar och gudinnor. Vi redo till platsens köpmanskvarter, där jag tog in hos en rysk firma, med vars övriga filialer över hela landet jag förut gjort bekantskap. Till min stora förvåning blev jag mottagen som om man känt mig. Det visade sig, att hutuktun i Narabanchi meddelat alla kloster, att de, närhelst jag skulle komma, måste lämna mig hjälp, enär jag räddat klostret i Narabanchi och, enligt vad offerdjuren tydligen visade, var en inkarnation av Buddha och älskad av gudarna. Detta hutuktuns vänliga brev var mig till stor hjälp, ja, jag borde kanske till och med säga, att det räddade mitt liv. Mitt värdfolks gästfrihet visade sig vara till stort och mycket behövligt gagn för mig, emedan mitt skadade ben svullnat och värkte svårt. När jag tog av mig stöveln, var foten alldeles blodig, och mitt gamla sår hade gått upp på nytt till följd av den spark jag fått av hästen. En »felcher» (fältskär) tillkallades för att ansa och förbinda såret, och efter tre dagar kunde jag gå igen.

Jag träffade icke överste Kazagrandi i Zain Shabi. Sedan han tuktat det kinesiska packet, som slagit ihjäl kommendanten på platsen, hade han dragit bort igen över Van Kure. Den nye befälhavaren överlämnade till mig ett brev från Kazagrandi, vari han mycket hjärtligt bad mig besöka honom, sedan jag vilat ut i Zain. En skrivelse på mongoliska var bilagd brevet, vilken berättigade mig att från plats till plats få häst och vagn förmedels »urga», på vilket uttryck jag skall lämna förklaring längre ner, och varigenom tillfälle bereddes mig att få en fullkomligt ny inblick i mongoliska förhållanden, som jag eljest icke skulle erhållit. Denna resa på mer än trehundratjugu kilometer blev mycket besvärlig för mig, men Kazagrandi, som jag aldrig råkat förut, hade tydligen allvarliga skäl för att önska ett sammanträffande.

Klockan ett på dagen efter min ankomst fick jag besök av »själva guden» på platsen, Gheghen Pandita Hutuktu. Ett