Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/203

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
199

baron Ungerns oförskräckthet och hur han kunde sitta och röka och dricka te vid lägerelden alldeles i eldlinjen utan att någonsin bli träffad av en kula. I en strid gingo sjuttiofyra kulor genom hans kappa, sadel och sadelfickor, men lämnade honom som vanligt orörd. Detta är en av orsakerna till hans stora inflytande över mongolerna. De berättade, att före striden hade han tillsammans med en enda kosack företagit en rekognoscering i Urga och på återvägen dödat en kinesisk officer och två soldater med sin bambukäpp eller »tashur», att hans enda ekipering var en omgång underkläder och ett extra par stövlar, att han alltid var lugn och skämtsam i striden och hård och surmulen under de sällsynta fredliga dagarna och att han fanns överallt där hans folk kämpade.

I min tur berättade jag för dem om min flykt från Sibirien, och under dylikt samspråk gick tiden mycket fort. Våra kameler travade hela tiden, så att i stället för de vanliga tjugunio till trettiotvå kilometerna per dag tillryggalade vi nära åttio. Min kamel var den snabbaste av dem alla. Det var ett stort vitt djur med en präktig, tjock man. Baron Ungern hade fått den i gåva av någon furste i Inre Mongoliet tillsammans med två svarta sobelskinn, som voro fastbundna vid tygeln. Det var en öknens lugne, starke, modige jätte, på vars rygg jag kände mig som om jag klättrat upp på taket av ett hus. På andra sidan Orkhon-floden sågo vi det första liket av en kinesisk soldat, som låg mitt på vägen med ansiktet uppåtriktat och utsträckta armar. När vi passerat Burgut-bergen, kommo vi in i floden Tolas dalgång, i vilken Urga är beläget längre upp. Vägen var översållad med kappor, skjortor, stövlar, mössor och bleckkärl, som kineserna kastat ifrån sig under sin flykt, och vidare lågo där många av deras döda. Längre bort gick vägen genom ett träsk, där på ömse sidor funnos högar av lik efter män, hästar och kameler samt söndriga åkdon och spillror av alla slags militära persedlar. Där hade baron Ungerns tibetaner upprivit den flyende kinesiska trängen, och det var en egendomlig och hemsk kontrast anblicken av högar av lik erbjöd mitt i vårens nyvaknade, brusande liv. I varje vattensamling summo vildänder av