Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/260

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


DEN LEVANDE BUDDHAS UPPENBARELSE DEN 17 MAJ 1921


»Jag bad, och då såg jag det som är förborgat för människors ögon. En vidsträckt slätt, omgiven av avlägsna berg, utbredde sig framför mig. En gammal lama bar en korg, som var fylld med tunga stenar. Han kunde knappast flytta sig ur stället. Från norr kom på en vit häst en ryttare i vita kläder. Han red fram till laman och sade till honom:

’Lämna mig din korg! Jag skall hjälpa dig att bära den till Ta Kure.’

Laman räckte sin tunga börda till ryttaren, men denne kunde icke lyfta upp den på sin sadel, utan den gamle laman måste lägga den tillbaka på axeln och fortsätta sin vandring, sviktande under dess tyngd. Då kom norrifrån på en svart häst en annan ryttare i svarta kläder, vilken också red fram till laman och sade:

’Så dum du är! Varför bär du på de där stenarna, då det finns sådana överallt runt omkring dig på marken?’

Med dessa ord stötte han med sin häst omkull laman, så att stenarna ströddes ut på marken. När stenarna kommo i beröring med jorden, förvandlades de till diamanter. Alla tre rusade fram för att plocka upp dem, men ingen av dem kunde bryta loss dem från marken. Då utropade den gamle laman:

’O, gudar! Hela mitt liv har jag burit på denna tunga börda, och nu när jag hade ett så litet stycke kvar att gå, har jag förlorat alltsammans. Höga, barmhärtiga gudar, hjälp mig!’