av soldaterna svarade, att det berodde på »officeren-kamraten».
Medan vi samtalade, kom sojoternas styresman in. Han granskade mycket uppmärksamt de nyss anlända och frågade därpå: »Varför tog ni de goda hästarna från sojoterna och lämnade dåliga i stället?»
Soldaterna bara skrattade åt honom.
»Kom ihåg, att ni är i ett främmande land!» sade sojoten med en hotelse i tonfallet.
»Gud och djävlar!» utropade en av soldaterna.
Men sojoten slog sig helt lugnt ner vid bordet och tog emot den kopp te värdinnan gjorde i ordning åt honom, och samtalet avstannade. Sojoten drack ur sitt te, tände sin långa pipa, reste sig och sade:
»Om hästarna inte är tillbaka hos sina ägare i morgon bittida, kommer vi och tar dem.» Med dessa ord vände han sig om och gick ut.
Jag lade märke till ett uttryck av rädsla i soldaternas ansikten, och kort därpå sändes en av dem ut som budbärare, medan de andra sutto kvar tysta med sänkta huvuden. Sent på natten anlände officern med sina sju övriga man. När han mottog rapporten om sojoten, rynkade han ögonbrynen och sade:
»Det var obehagligt. Vi måste rida genom träskmarken, där en sojot kan ligga bakom varje kulle och lura på oss.»
Han såg verkligen ganska ängslig ut, men hans oro hindrade honom lyckligtvis från att fästa någon uppmärksamhet vid oss. Jag tog mig för att söka lugna honom och lovade att dagen därpå ordna saken med sojoterna. Officern var en rå sälle och en dum karl, som livligt önskade vinna befordran genom att gripa kosackofficerarna, och nu var han rädd för att sojoterna skulle hindra honom att komma fram till Sejbi.
I dagbräckningen begåvo vi oss i väg tillsammans med det röda detachementet. När vi hade ridit omkring femton kilometer, upptäckte vi två ryttare bakom buskarna. De voro sojoter och hade sina flintbössor på ryggen.
»Vänta på mig», sade jag till officern, »så skall jag rida bort och underhandla med dem.»
