Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
65

svårt att ta sig fram. Ibland gick vår farliga väg bland mindre stenar, som rullade bort under hästarnas fötter och studsade ner utför bråddjupet vid sidan. Det var mycket påfrestande för våra hästar att ta sig fram över dessa moräner, som voro en kvarleva efter forna tiders glaciärer på bergens sidor. Stundom hade vi att färdas på branten av ättestupor, där hästarna satte massor av stenar och sand i rörelse. Jag minns särskilt ett ställe, där berget var alldeles betäckt med ett sådant löst gruslager. Vi måste stiga av och med tyglarna i hand gå bredvid hästarna nästan ett par kilometer över den osäkra marken, i vilken vi sjönko ner till knäna, utför bergets sida med den djupa branten alldeles inpå oss. Ett enda oförsiktigt steg skulle kunnat komma oss att störta ned i avgrunden. Denna olycka hände också en av hästarna. Den hade sjunkit ner till buken i det lösa gruset och hade ingen möjlighet att få fotfäste, utan följde med skredet och rullade utför branten. Vi hörde blott ljudet av träd som knäcktes utmed dess dödsfärd. På detta sätt fingo vi med stor svårighet ta oss ner för berget och lyckades också mestadels behålla sadlarna och övriga tillhörigheter oskadda. Längre bort måste vi överge en av våra packhästar, som vi haft med oss hela vägen från norra gränsen av Urianhai. Först befriade vi den från dess packning, men detta hjälpte icke och ej heller våra rop och andra försök att driva fram den. Den stod alldeles orörlig och såg så utmattad ut, att vi insågo, att dess mödors dagar voro slut. Några sojoter hjälpte oss att undersöka den, kände på musklerna på framben och bakben, togo dess huvud i sina händer och förde detta åt olika sidor samt sade sedan, efter det de noga undersökt dess huvud:

»Den hästen står inte ut med mera. Dess hjärna är uttorkad.» Vi hade ingenting annat att göra än att lämna den efter oss.

Den aftonen kommo vi till en trakt, där landskapet hade en mycket mera tilltalande karaktär. Vi uppnådde nämligen på toppen av en höjd en platå, bevuxen med lärkträd. På den upptäckte vi några jagande sojoters jurtor, täckta med bark i stället för med skinn, vilket är det vanliga. När vi närmade oss, rusade tio med gevär beväpnade karlar ut ur