4
en tät och grönskande småskog, som låg nära insjöns strand. Straxt derefter kom Karin springandes ut ur löflunden på andra sidan, och ropade: ”det är ostädadt att fäkta och nappa så der efter metrefven!”
Se så, nu är det icke längre en fluga på kroken.
”Minsann! jag tycker icke om det här.”
Söta Karin, förlåt mig — utropade Thomas, fattade hennes hand och höll henne qvar. Jag lofvar, att nästa gång taga endast det bästa bete med mig när vi gå ned till stranden.
”Hm, Thomas!”
Kom, nu skola vi meta vidare; och du skall få se, att jag får aborrar, ropade Thomas.
”Men det förargar mig — utbrast hon, att jag ideligen får bara mört. Och det är, vet du, ingenting annat, som förargat mig hela tiden.”
Och skall du derföre vara elak mot mig? — Thomas kastade med dessa ord ånyo ut sin metref i viken. Men Karin, som beslutit att sätta sig i säkerhet, gick ett par alnar längre bort, och nedsatte sig på en kullrig sten i vattenbrynet. Hon besåg sin krok, sade intet, och kastade också ut.
Så tillbragtes en hel stund under den mest oförklarliga tystnad.
Men oaktadt den fullkomliga stillhet de iakttogo, ville det ändå icke nappa hvarken på Karins eller Thomas’ metkrok. Då kunde icke Karin till sluts bärga sig från att tala. ”Jag tror med säkerhet,” sade hon, ”att alla fiskar äro döda i dag. Det är icke värdt vi gå hit och fiska förrän i morgon.”
Åh, det lönar icke mödan att vara otålig! inföll Thomas, och vände henne ryggen.
”Är jag otålig? Det har jag väl aldrig förr hört någon menniska säga!” — I detsamma slängde Karin sin metref upp på land, och en fisk hängde sprattlande på kroken.
Men som hon i ifvern icke gick varligt till väga, kom fisken af kroken, hvilken han alldeles icke sväljt, utan som endast löst fattat tag i hans underkäk. Han hoppade och for i gräset. Än vände han upp sin mörkgröna rygg full med hvassa fenor, på hvilka Karin stack sina händer, när hon ville gripa honom. Än vände han upp sin hvita, af silfverfjäll glänsande buk: och denna var så glatt, att hennes fingrar, huru be-