5
händiga de än voro, oupphörligt halkade, utan att kunna fatta riktigt tag i flygtingen.
”Hahaha, se en kanalje!” utbrast Karin med barnslig munterhet. Thomas kom. Begge föllo på knä i gräset, för att fasttaga den sprattlande fisken, hvilken i sina hopp på stranden nalkades allt närmare och närmare till sjön.
”Tänk om han når vattnet och simmar sin väg? Uff, Thomas — skynda dig bara — grip’en! grip honom!” ropade Karin och for sjelf som en fisk i gräset.
Det kallar jag en sate — skrek Thomas. Han hade lyckats få tag om fiskens stjert, men denne halkade ur hans hand, gjorde en sats, kom lyckligen i vattnet, och simmade bort i blinken.
Unga Thomas stod der, alldeles som sjelf uppdragen ur sjön. Karin kikade utåt vattenytan, med snåla, men tillika skalkaktiga blickar. Adiö! adiö! sade hon och nickade åt böljorna.
”Seså, fästman Thomas!” fortfor hon, ”nu tycker jag det kan vara nog af fiskeri i dag. Vi se dagsklart, att det fins ingen lycka på sjön i eftermiddag.”
Ingen lycka? Det är icke värdt att stå handfallen för det. Gör du ingen lycka i dag, Karin, så har dock jag beslutit att göra det. Vi kasta ut metrefvarne ännu en gång.
Karin såg på Thomas med en slug blick: ”det är icke värdt säger jag: det är icke värdt. Jag vet nu huru det är fatt, jag vet det bestämdt!”
Huru är det fatt?
”Jag skall säga — utbrast hon — här är något hemligt, som gör, att vi ingen fisk kunna få. Jag har förstått det nu först; men jag har mina säkra vissheter.”
Så, minsann. Och det skall jag tro?
”Det? Ja, det skall du tro, Thomas, om du vill vara min fästman.”
Hvad är det för en hemlighet?
”Jo, ser du Thomas, det var i morgse min födelsedag: då blef jag femton år bestämdt. Och det är icke för intet man har sin födelsedag. Blef icke du aderton år i förra veckan, Thomas? så att du både nu lof att gifta dig hvad dag du ville, om du blott vore bonddräng, Thomas. Ja, ser du det bara?
