Sida:På Divans-Bordet.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

6

På sådana dagar skall man vara allvarsam, och icke skämta — säger mamma. Och det bör också du förstå, Thomas. Fast våra begge föräldrar gjort oss till fästman och fästmö, och alltid låtit kalla oss så från barndomen — så —”

Ja, visst!

”Så skall man icke ändå springa och gifva slängkyssar så der, på sina födelsedagar: och icke hela den veckan. Det försäkrar jag.”

Ah — hvad är det!

”Jaja, Thomas, jag vet något mycket mera, om jag ville tala om det. Men det skall jag låta bli, för du är otäck.”

Du skulle ju berätta mig, hvarföre vi ingen fisk få i dag? Det skulle ändå roa begge våra mödrar deruppe på gårdarne, om vi kunde komma hem med några dugtiga kok aborrar, såsom det ofta händt att jag gjort. Men i dag ser det ut som det skulle vara verkligen förgjordt.

”Det är så också, Thomas.”

Nå men hvarföre?

”Jojo, du. Man skall bära sig beskedligt åt, och icke flyga och fara med metrefven.”

Gudbevars. Än sen?

”Jag vet något, jag, som du icke har begrepp om.” — Karin nickade härvid med en betydelsefull och hotande blick, som hon gjorde mycket allvarsam.

Strunt! utbrast Thomas.

Men Karin lät icke detta föraktfulla uttryck verka på sig. Hon sade blott med ännu en allvarsam blick till: ”ruinerna, du!”

Ruinerna? eftersade junker Thomas med förundran.

”Och trollkarlen —”

Trollkarlen? Herr Björnram?

”Ja, just han.”

Hvad hafva vi att göra med honom?

”Nej — men han har göra med oss, Thomas.”

Hvad vill det säga, Karin lilla? Jag blir alltid skygg, när jag tänker på den der höga, mörka och besynnerliga gamla slottsbyggnaden, som har stått här i trakten sedan kung Orres tid, och som ingen borde få bebo i kung Oscars dagar, det tillstår jag. Det är en förvänd smak att lefva som eremit nu förtiden, liksom man ännu gick på fjortonhundratalet. Hvar-