13
Karin märkte snart, att den väg, hvarpå hennes följeslagare förde henne, icke ledde hem till hennes föräldrars gård, utan, ett litet stycke på andra sidan om lunden, afvek derifrån. Vid denna elaka upptäckt skulle hon hafva velat slita sig från sin ledsagares arm. Likväl, när hon såg sig tillbaka, hade hon den förfärlige skäggmannen i spåren. Huru och hvart skulle hon fly? Och den, vid hvars sida hon gick, talade med henne på ett sätt, som ej injagade fruktan. ”Goda barn!” sade han, ”jag känner både dig och dina föräldrar, ehuru du icke känner mig. Dock har du säkert hört talas om mig. Det kan då vara tid, att du också personligen gör min bekantskap. Jag skall troget föra dig hem till ditt. Men slå nu först med mig en liten lof upp till ruinerna. Fast du är född här i trakten, tror jag ej, att du ännu någon gång gjort dessa förfallna murar och gamla torn ditt besök? Fruktan har väl afhållit dig, likasom så många andra?”
Karin svarade ingenting. Det var ännu långt qvar af dagen. Hon kunde således komma hem i tid, oaktadt hon gjorde en spatserfärd till ruinerna. För öfrigt tjenade det henne till ingenting att säga nej. Hon kunde ej annat föreställa sig, än att hon gick vid sidan af sjelfva egaren till det gamla i ruiner fallna slottet, hvartill hela godset hörde. Det var utan tvifvel unga herr Björnram, af hvilken hennes och Thomas’ fäder arrenderade gårdarne; den, om hvilken hennes mor talat, och som alla kallade en förundransvärd menniska. Det kunde också ej nekas, att han valt sig en hemsk boning, och att han bland folket förtjenade ett elakt namn, då han så sällan visade sig bland sina underhafvande, att hans egna arrendatorers barn, Karin och Thomas, ingen gång, så mycket de visste, hade sett och talat med honom.
De spatserande gingo uppåt berget och kommo in i den småskog, som omgaf ruinernas yttermurar. Den långa mannen med skägget följde dem troget i spåren och gick upp till de förfallna murarne, lika väl som de.
Om aftonen kom Karin icke hem till Lummelunds gård. Hennes föräldrar råkade i bekymmer och ångest. I mörkningen inträdde en dvärg i köket, räckte fram en katse med åtta aborrar, och sade till matmodren: här har ni fisk, fru! Jag skall helsa er från er dotter. Hon kommer efter, när tider
