Sida:På Divans-Bordet.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

15

kunde leda. Hennes beherrskare stannade, och i detta ögonblick gick mannen med yfviga skägget om dem, ehuru med en vördnadsfull åtbörd, drog upp en nyckel, så ansenlig, att endast han kunde bära den, satte axet i låset, vred om tvenne tag, öppnade den höga dörren, och stod stilla vid ingången, för att, likt en kammartjenare, bjuda sitt herrskap träda in. Karin märkte nu, att hon förut alldeles misstagit sig på denna person. Man steg in, och hon hörde jerndörren gnisslande tillslutas bakom sig.

Porten ledde ej till någon gård. Karin såg sig stå i ett litet trångt, men högt rum, omgifvet af tjocka, rödsvarta väggar, och som måste befinna sig i sjelfva muren. Men hennes ledsagare stannade ej här, utan nalkades en liten dörr till venster. Han bad henne här stiga in, och ursäkta att han sjelf icke följde med.

Karin tvekade ett ögonblick. Hon skulle således i denna hemska boning skiljas vid den ende, hon åtminstone en halftimme egt till bekant? Men hvad hade hon att göra? Hon måste lyda. Hon trädde in. Den lilla dörren igenlästes efter henne.

Hon märkte sig vara i ett fullkomligt mörker, och kunde ej urskilja, om hon stod i ett stort eller litet rum, i ett fängelse, eller hvar. Hon sträckte ut armarne, för att med händerna känna sig före, innan hon började gå vidare. Hon höjde ett sakta rop af klagan och ängslan.

Knappt hade hon tillkännagifvit sin närvaro genom dessa ljud, förrän hon hörde ett öfverljudt skratt någonstädes i grannskapet. I detsamma öppnades en dörr på någon vägg midt emot henne, och tvenne flickor inträdde med ljus i händerna.

En behagligare syn kunde den stackars vackra Karin icke få. Men de anlända flickorna sade henne alldeles ingenting. De togo henne blott i handen, en på hvardera sidan, och förde henne in genom den dörr, som de sjelfva nyss öppnat. Karin fann sig nu i ett nytt rum, vackert möbleradt, gladt och hyggligt, men utan fönster. Man måste således här bruka ljus. Midt på golfvet stod ett marmorbadkar.

Utan att göra sitt främmande någon fråga, förde de henne fram till en soffa, och begynte afkläda henne. Skall jag bada? utbrast hon, och såg på sina begge artiga tjensteqvinnor.