23
såg ”junker Thomas” den ena gången efter den andra besvara den vackra flickans ömhetsbetygelser.
Hon borde icke hafva tittat genom rutan; men hon gjorde det ändå. Hon stod som fastvuxen vid sidenfransarne, och andades knappt. Hennes sällskap, kammarjungfrun, gick på hennes begäran efter ett glas vatten.
Under det att Karin således befann sig i ensamhet, måste hon höra lika mycket som se. Hon märkte, att Thomas, på allt sätt obesvärad, samtalade med sin vän om framtiden. Flickan förebrådde honom för hans onyttiga lefnad. Thomas svarade, att han ämnade blifva en förmögen karl och icke tänkte arbeta onödigtvis.
Fy, Thomas! sade Karin för sig sjelf, och kastade en bekymrad blick omkring sig i det mörka rummet, der hon stod vid rutan.
Efter ett ögonblick såg hon Thomas med öfvermodig munterhet spatsera öfver rummet, och yttra: minsjäl! den jag älskar, skall få åka med hästar och i herrskapsvagn. När vi komma till kyrkan, skola alla gapa afundsjukt på oss; och när vi sitta i kyrkan, blir jag man för, att flere skola kika på oss, än på presten.
En sådan odugling! utbrast lilla Karin åter för sig, och en tår smög sig utför hennes kinder.
I detsamma återkom kammarjungfrun och bjöd sin gäst ett glas af den mest uppfriskande tillblandning. Tillika helsade hon från Laurits Björnram, som ånyo önskade se sitt älskvärda fremmande, för att underhålla henne med ett passande tidsfördrif för aftonen, innan han lät henne färdas hem — tillade kammarjungfrun.
Karin följde gerna. Sedan de vandrat genom ett par rum, inträdde de i en skön kammare, der ruinernas herre satt vid ett pianoforte. Då han såg sin landtligt vackra gäst nalkas, steg han upp och emottog henne på det innerligaste. Kammarjungfrun aflägsnade sig.
Värden förde nu sin bekantskap till en soffa, der han bad henne sätta sig ned, medan de väntade på några frukter och förfriskningar. Emellertid fortfor han sjelf att spela och sjunga. Förtjust af att höra visor och musik, steg lilla Karin upp och gick fram till instrumentet. Sångaren utförde
