28
Han älskade henne då icke? utropade Karin, och såg bestört på herr Laurits.
”Jo, han älskade henne till hennes död. Men hon fick aldrig komma ut” — svarade han.
Och här blef då verkligen hennes graf? inföll lilla Karin och såg sig omkring på golfvet med naiva ögon, likasom letade hon efter någonting. Han älskade henne? ända till hennes död? och — — och hon ligger härunder begrafven?
Flickan runkade smått på sitt hufvud, under det hon gick på golfvet och ej upptäckte det hon sökte. Slutligen utbrast hon: ”och en så rik man lät ej lägga en skön grafsten öfver platsen, der hans älskade vän hvilade? han, som dock hade alla sina väggar i så dyrbart skick!”
Herr Björnram såg på henne med förundran, nästan bestörtning öfver, att hans berättelse på henne ej gjorde ett djupare intryck af fasa.
Efter några ögonblick steg Karin fram till honom, en tår glänste på hennes kind, hon tog hans hand, och sade: ”nog skulle jag kunna dö här — här inne — när min stund kommer! om jag blott har en vid min sida, som älskar mig. Men jag ville först skåda klara luften derute. Icke — — icke skall jag blifva innestängd här? nu?”
Den frågande oskuldsfulla blick, hon härvid kastade på honom, hade något så långväga, så underbart i sin färg, att herr Laurits ej kunde iakttaga sin föresatta hållning längre.
Han tryckte henne med häftighet till sitt bröst och höljde henne med kyssar. ”Skulle detta vara ett fängelse, tror du? Nej. Här har ingen röfvad flicka bott. Ingen har suckat, ingen dött här! Kan du förlåta mitt skämt?”
Hm — hviskade hon.
Utan att yttra något vidare, såg hon sig blott omkring mot väggarne, för att i lampdagern upptäcka, om verkligen intet vittne var närvarande. Då hon härom förvissat sig, tryckte hon sjelf honom ånyo till sig, och sade skalkaktigt: jag för min del tycker alls icke illa om detta rum.
”Också har jag icke talat sant för dig härom,” utbrast herr Laurits. ”Hvarken har någon härinne undergått döden, ej heller är det min studerkammare. Det var endast slottets sängkammare, jag ville visa dig.”
