29
Aha? Nå, det är rätt. Men nog kan man också dö härinne, i fall ens sista stund kommer — och — men — här har dä således icke bott någon röfvare alls? Det var märkvärdigt!
”Kom, Karin, skola vi nu gå en trappa högre upp i tornet; ty jag vill visa dig alla dina tillhörigheter” — sade herr Björnram och nalkades en motsatt dörr.
Flickan följde honom. När han öppnat låset här, och dörren gifvit vika för tryckningen, sågo de sig vid trappan, som ledde till andra våningen i röda tornet. De gingo ditupp.
De inträdde i ett rum, till skapnaden likt det undre, men ljusare och högre. Tvenne stora fönster gåfvo en vidsträckt utsigt öfver de nedanföre liggande nejderna. Såsom tornet sjelf stod på en brant, var det ifrån fönsterkarmarne ganska djupt ned till marken.
Jag berättade icke fullt riktigt — vidtog herr Laurits — då jag nyss omtalade den röfvade flickans död der nere. Emellertid har en sådan verkligen funnits här i tornet, men händelsen tillgick på annat sätt. Den skedde icke i det rum, vi lemnat, utan i den kammare och vid det fönster, der vi nu stå. Den instängda sköna flickans fängelse var här. Röfvaren besökte henne dagligen; och hon föll ofta på knä för honom, med bön att få slippa ut. Då sade han slutligen: ja! — men ingen annan väg än denna. Han öppnade fönstret, ställde henne upp på karmen så här, som jag nu ställer dig, och hon —
”Ah — — utbrast Karin med en slug blick ifrån fönstret ned på herr Laurits — jag vet hvad hon gjorde då!”
Hvad gjorde hon?
”Skall jag säga det?”
Ja visst!
”Får jag?”
Herr Björnram kunde ej undvika att småle öfver det kloka uttryck Karins uppsyn i hast antog; och han märkte, att hon ånyo genomskådat honom.
”Jo,” sade Karin tvert, och tittade genom fönstret utför branten, likasom hon föraktat dess djup: ”den röfvade flickan, hon —”
Nå?
”Hon hoppade icke ut.”
Det var besynnerligt? Hon ville ju komma sin väg?
