30
”Hon hoppade från fönsterkarmen — det gjorde hon — men —”
Nå, hvart?
”Det törs jag icke säga.”
Lilla Karin begaf sig med dessa ord hastigt ned från fönstret der hon stod, in i kammaren, der hennes älskares öppna armar med förtjusning emottogo henne.
Ha — sade hon, och drog efter andan — det var ett djupt hopp!
”Stackars Karin — du föll så hårdt?”
Karin nickade bifall. Det syntes, att hon började finna sig ganska hemmastadd i allt hvad hon såg och erfor. Hon hade nära återkommit till sitt ursprungliga lynne, och började behandla herr Björnram nästan med samma lätthet som Thomas.
”Ännu hafva vi en kammare högre upp,” inföll herr Laurits. Vill du följa mig dit?”
Jag? ja.
”Men det är en mycket hög och brant trappa —”
Så att man får lungsot på halfva vägen? Icke sant?
”Nå så kom, få vi se om du har mod.”
De lemnade tornkammaren med höga fönstren, och utgingo i sidofarstun, för att uppstiga i tredje våningen. Men dit ledde ingen riktig trappa, utan blott en ofantlig stege, med temligen smala pinnar.
”När du flyttat hit och blifvit min, Karin, skall jag inrätta allt detta bättre, sade ruinernas herre; jag skall låta sätta hit en ordentlig trappa. Men nu så länge —”
Nu så länge gå vi på stege, det är klart.
”Nej, Karin! jag törs icke låta dig stiga upp här. Du kunde svindla.”
Men jag har ju blifvit bjuden att få se på rummet deruppe?
”Det är sant, om du vågar gå bara.”
Men hvad är det då för ett slags rum der i höjden?
”Min far har brukat det till stjernkikeri.”
Nu förstår jag! utbrast Karin halfhögt. Det är deruppe man får se månen genom synrör, ända till den grad, att man kan märka getterna gå på bete i måndalarne. Icke sant? Det har jag hört.
