31
”Nå, tror du det?”
Jag har väl icke derpå mina säkra vissheter: men i alla fall skulle det mycket roa mig, om jag finge stiga upp och se?
”Men du måste hålla väl i dig.”
Gå förut! gå förut!
Herr Björnram kände sig väl något tvekande, om han skulle tillåta sin älskade detta vågstycke. Men hennes oförskräckthet betog honom all fruktan. Han vandrade uppföre med den lätthet, som vanan gaf honom. Han såg henne skynda efter, så säker och viss på sin fot, som nånsin han sjelf.
När de begge kommit upp, såg hon bakefter sig med den anmärkningen: ”det var en skön stege: värre äro våra pinntrappor hemma, der jag så ofta gått med min mor och med Tho — åh, men se! — se! — häruppe var vackert. Hvilken utsigt? Kors, hvad man blickar långt!”
Ja, ser du?
”Der borta ner inunder skogen märker jag de röda taken på, Lummelunds gård. O hvad jag står högt! Der nere sitta nu min far och min mor i gröna dalen, alldeles som i en liten täck blomsterkorg: de veta icke i denna stund, att jag från höjden skådar ned på dem.”
Nej, Karin. Likasom du sjelf icke vet, att en annan i denna stund från höjden skådar ned på dig.
”Gud? det vet jag nog.”
Nå, hvad tror du då han tänker om dig i detta ögonblick?
”Hvad Gud tänker?”
Ja.
”Det törs jag icke säga” — hviskade Karin.
Säg ändå — för mig —
Karin tog en af herr Laurits’ hårlockar, förde den sakta till sin mun, kysste den, och sade: ”jo, Gud tänker, att sedan jag nu blifvit så lycklig, skall jag göra mina föräldrar glada i alla mina dar.”
Än mig då?
”Åh — det faller af sig sjelf! Det behöfver Gud icke tänka på.”
Tror du det, Karin? Men jag har den förmodan, att Gud lägger mycken vigt också på det.
”Ach ja. Det är visst rätt. Och det skall nog gå. Men,
