45
ögon, och hvaruti hon på sätt och vis blifvit en medspelande, närmade sig Notarien och hans bevakning.
— Min herre! — sade hon till Notarien; — är ni skyldig dessa herrar pengar?
— Ja, min fru!
— Och hvart ämna de föra er?
— Till gäldstun, det är ju naturligt det, — svarade basstämman.
— Hur stor är summan?
— Tvåhundra riksdaler utom ränta och expenser, — svarade samma röst; — det är för en borgen som herr Notarien skrifvit på.
— Dröjen några ögonblick medan jag talar några ord med herrn der, — yttrade frun, i det hon vinkade Notarien till sig.
Slottskanslibetjenterna gjorde ingen invändning och Notarien trädde något närmare sin dam med nedslagna ögon.
— Det går inte an, herr Notarie! — sade hon med den mildaste ton i verlden, — att ni åtföljer de der menniskorna och sålunda förstör er hela framtid! ... Ni har skrifvit borgen för en annan, och ni är då på det hela taget oskyldig till den förbindelse, hvarför ni nu är blottställd.
— Visserligen, min fru! — svarade Linder; — men jag vill inte göra mej oskyldigare än jag verkligen är ... andra ha skrifvit på för mig vid andra tillfällen och fått betala för mej ... detsamma vore min skyldighet att nu göra, och som jag det inte kan, får jag också nu underkasta mej de obehagliga följderna ... Det enda som nu oroar mej är att jag på ett sådant sätt skulle störa ert lugn, ty ett godt menniskoälskande hjerta, som ert, ömmar alltid för en olycklig, äfven om denne vore aldrig så främmande.
— Om denna skuld nu vore betald, vore ni hjelpt med det? — frågade frun.
— Denna fråga sätter mig i ny förlägenhet, — sade Notarien, — och jag börjar misstänka, att jag snart kommer i strid med ert ädelmod; men jag måste öppet bekänna, att jag tillhör det olyckliga slaget af menniskor och att jag, äfven om jag skulle undgå den olycka, som nu hotar mig, snart skulle bli kräfd för andra utelöpande skuldsedlar ... Ni finner således,
