47
Notarien svor på, att han icke skulle gå ett enda steg, förrän han fått tala vid ifrågavarande dam.
Slottskanslibetjenterna svuro med en röst på att om han ej godvilligt följde dem, skulle de bruka våld.
Hvad var att göra? ... Kasta plånboken ifrån sej på marken, gick ej an; taga den med sig till gäldstugan, kunde väl gå för sig; men huru få den derifrån, när han inte en gång kände egarinnans namn? Öppna plånboken och begagna de deruti förvarade penningar, för att rädda sig ur ulfvarnes klor, stred emot hans karakter ... Nyss förut förtviflad, för det han var utan pengar, var Linder nu ännu mer förtviflad för det han hade pengar.
— Hammar! bror Hammar! — ropade han, i det hans blick ljusnade; — kom hit, får jag tala vid dig några ord!
En herre ungefär af samma ålder som han nalkades honom.
— Bror Hammar! du dricker ju brunn här i torget, om jag inte bedrager mig?
— Jo visst gör jag det — svarade Hammar — och det bekommer mig ganska väl.
— Det fägnar mig ... hör du ... känner du den der unga enkan i svarta sidenklänningen och laxgula sjalen och som åtföljes af sin lilla dotter, en liten engel i grönrutig kjol?
— Henne, som du nyss gick och talte med? — svarade Hammar; — känner du inte henne? ... hur fan kan man på ljusa dagen tala med ett fruntimmer som man inte känner! ... du är dig alltid lik ... Hvem känner inte fru Stifvern, den rika och vackra enkan, som hela garnizonens officerare-korps diffilerar för?
— Hon tappade den här lilla vackra plånboken och jag får be dig vara god och genast lemna den åt henne ... hon gick nyss in i brunnshuset.
— Med mycket nöje, min bror! — genmälte Hammar i det han tog emot plånboken; — men hvarför lemnar du den inte sjelf åt henne?
— Jag har inte tid, jag måste genast bort.
— Hvad fan är det för sällskap? — tillsporde Hammar, som i samma ögonblick tick syn på Slottskanslibetjenterna, hvilka ånyo nalkades Linder; — hvad har du att göra med de der figurerna? ... hvart bär kosan? ... det måtte väl inte ...
