och dyker ofta, innan de ännu äro inom skotthåll, medan man mången gång kan med fartyget stöta till flaket, hvarpå själen ligger, innan han dyker. I allt fingo vi den dagen 187 själar, hvilket är mycket litet. Det var mest ungsjäl, s. k. »klapmytsgris».
Flere fångstfartyg sågos den dagen i isen väster om oss, och dagen därpå kommo vi i förbindelse med flere af dem. Det var naturligt, att de alla gärna ville tala med Jason, som hade denna underliga grönlandsexpedition ombord, och kaptenen på Magdalena, från Tönsberg, gjorde oss till och med ett besök ombord. Vid afresan utlämnades till honom den post till själfångarflottan i Danmarkssundet, Jason fått på Island, då vi ju ämnade oss till Grönlands östkust och det därför var ovisst, om Jason på en tid skulle träffa de andra fartygen. Magdalenas kapten lofvade också fortskaffa brefven till deras adresser. Det är ett ganska märkligt sätt, hvarpå postförbindelsen med Ishafvet underhålles. Anlöper ett af fartygen Island, får det posten äfven för alla de andra fartygen. Men Ishafvet är stort, och det kan ju vara osäkert, om man träffar hvarandra här uppe. Så är dock ej fallet. Fångstfälten äro ej större, än att man mycket väl kan hålla reda på hvarandra och veta, hvar man är och hvad man har för sig, alldeles som förhållandet vanligen är i en småstad. Man ligger gärna i närheten af hvarandra och aflägsnar sig endast i nödfall något längre från de andra fartygen, då man fruktar att dessa under tiden kunde få god fångst.
Senare på eftermiddagen kommo vi i närheten af Geysir från Tönsberg. Kaptenen kom ombord och drack en toddy med oss. Han var så munter och glad, att ingen nändes tala om för honom, att han förlorat tre af sina barn i difteri, sedan han
