själfångare tappar ej modet för så litet; för Jasons starka bog måste isflaken ge vika, och vi kommo in i en stor »klare» (öppet, isfritt vatten), där ingen is stod att upptäcka i riktningen mot land. Detta såg lofvande ut. Vid middagstiden voro vi på 65° 18′ n. br. och 34° 10′ v. l. Det var alltså mer än 13 mil till land; men hoppet började dock så småningom stiga.
Sedan vi seglat ännu ett par timmar med god fart, började man dock från toppen upptäcka is för ut. Efter en stunds segling genom denna is visade den sig för fartyget svår att forcera. Vi voro nu 9 till 10 mil från land, och då isen var tämligen ojämn, fann jag ej rådligt att öfver den försöka en landstigning. Det var bättre att vänta till längre fram, då isbältet blir smalare. Visserligen såg det ut, som vi längre norrut kunde komma betydligt närmare land; men Jason skall, som sagdt, på själfångst, och sökte vi där komma in, äfventyrade vi att fastna i den och förlora den bästa fångsttiden. Vi vände därför om och sade Grönlands östkust för denna gång farväl. Tjocka dolde snart landet för våra ögon.
Om denna vår första anblick af Grönland skrifver Balto: »Vi seglade flere dagar i riktning mot Grönland, tills vi fingo land i sikte. Men landet var långt ifrån oss, vid pass 15 (?) mil bakom isen. Den del af Grönlands östkust vi då fingo se var icke vacker eller behaglig att se; tvärt om var kusten ful och stygg att skåda. Tv förfärligt höga klipptinnar reste sig som kyrktorn upp mot himlens skyar, vilka höljde deras toppar.»
Följande dag fingo vi ett godt bevis på strömmens styrka i detta farvatten. Hela natten hade vi kryssat mot nordost under en stark ostlig vind. Nästa förmiddag fingo
