likhet med stora, på vattnet flytande korkdynor. En och annan själ sågs äfven ligga på de här och där drifvande isflaken. Detta ansågs för tecken, att det möjligen fanns själ på isen innanför. Men luften var tjock, och vi gåfvo oss ej ro till någon närmare undersökning. Vi längtade att få träffa de andra fartygen. Omsider fingo vi en liten västlig bris, och ett par dagars segling förde oss åter tillsammans med dem. Ombord på Jason drogs en suck af lättnad, då man erfor, att de ej fått någonting sedan vi lämnade dem.
I många dagar ända till midsommar lågo vi nu i tjocka och dåligt väder utanför isen och stampade i sjögången, utan att få så mycket som en enda själ. I midsommardagarna skulle det bli bättre, sade man; men midsommarafton och midsommardagen och ännu många andra dagar gingo utan någon annan förändring, än att det blef riktigt vackert väder med ett strålande, människovänligt solsken, som gjorde tillvaron betydligt lättare. Så länge man har solen, skall man ju icke klaga.
Alla fartyg som funnos i Danmarkssundet voro nu samlade, tillhopa väl en 14 à 15 stycken. Alla seglade efter hvarandra in och ut i bukterna, alldeles som en fårskock. Ger sig en af dem in i en bukt, strax äro alla de andra efter. Vänder en, så vända alla de andra, och så bär det af ut igen. På detta sätt förgick tiden.
Men hur kom det till, att denna själart, som förr fångades i sådana massor här uppe, nu var så sällsynt? Denna frågas besvarande har gifvit många själfångare grå hår. Att här gifva svar därpå faller sig ej lätt.
Då det möjligen kan intressera en och annan att få en fullständigare skildring af klapmytsens lif och vandringar och själfångsten här uppe, och då jag mer än de fleste haft tillfälle
