tillplattadt blystycke in i dessa rutor utan att komma in i någon af dem som kallades »narrhufvudet». Föll bly stycket in i någon af dem, förlorades allt hvad man möjligen vunnit i de föregående kasten. När det var godt väder och icke för stark sjögång, spelades ofta flere partier på en gång på olika delar af däcket. Den vanliga vinsten utgjordes af ett stycke tuggtobak.
När detta ej längre roade oss, hände ofta, att vi drogo oss akter ut i kajutan och togo till korten, och oaktadt flere ibland oss ej voro intresserade af kortspel, kunde vi sitta och spela hela eftermiddagen och aftonen till långt in på natten, ja, det hände till och med, att vi började på förmiddagen. Vi hade blott en enda kortlek, och denna var vid resans slut så nedsolkad, att man hade svårt att säga, hvilken beståndsdel var synligast, smutsen eller papperet. Sutto vi uppe till midnatt — hvilket var det vanliga — måste vi ofta vid hundvaktsskiftet ha oss något till lifs. Det var då antingen kaffe eller »dænge» som serverades. I synnerhet var den senare anrättningen mycket omtyckt. Den består af bröd, som blötes och stekes i smör och socker.
Vid denna tid fick äfven folket i skansen kaffe, och man kunde då hvarenda natt ha den nöjsamma anblicken att se Balto komma halfvaken och i en ytterst lätt kostym uppför trappan från sin koj och gå för ut för att få sitt midnattskaffe. Som lapp var han så kär i kaffe, att han naturligtvis icke kunde låta ett sådant tillfälle gå sig ur händerna, till och med om han för länge sedan gått till kojs.
Af lektyr hade vi endast mycket litet med oss; en så lång vistelse ombord var icke beräknad. Tack vare en vän till expeditionen, herr bokhandlaren Cammermeyer i Kristiania, voro vi dock försedda med några böcker. Dessa voro emellertid snart slukade, och nu uppstod en verklig andlig hunger
