Då tätnade isen, och vi måste så fort som möjligt taga vår tillflykt på ett isflak. Min båt hade kommit upp på ett olyckligt ställe i en trång ränna, och då isen åter glesnade och båten sattes ut, skar sig en skarp iskant genom ett af borden på ena sidan. Båten kunde ej flyta och måste lossas och dragas upp på flaket igen för att repareras. Sverdrup med Kristiansen som biträde grep sig an härmed, och med verkligt mästerskap satte han på jämförelsevis kort tid allt åter i stånd med de dåliga material och redskap han hade att tillgå. De bestodo af en furuplanka, som utgjort bottentilja i båten, några spikar, en yxa och en träklubba.
Denna otur afgjorde emellertid vårt öde. Under arbetet med båtens iståndsättande hade isen åter tätnat, på samma gång himmeln starkt mulnat, och regnet störtade ned öfver oss i strömmar, insvepande allt omkring oss i töcken. Det var intet annat att göra än att slå upp tältet och bida tiden. Klockan var nu redan 10 på förmiddagen den 18 juli. Det bästa vi kunde göra var att krypa in i våra sofsäckar och taga oss den hvila, som efter 15 timmars ihållande, strängt arbete i isen ej var ovälkommen.
Innan vi gingo till kojs, lättade det upp litet, och vi fingo se Jason långt ute. Han eldade just nu upp och försvann en liten stund därefter i fjärran, förmodligen antagande, att vi för längesedan kommit välbehållna i land.
»Då Ravna såg fartyget för sista gången,» skrifver Balto i sin reseskildring, »sade han till mig: ’Ack, så dumma vi voro, som lämnade fartyget för att dö här. Det är intet hopp om att kunna berga lifvet. Det stora hafvet blir vår graf’. Jag svarade honom, att det inte skulle varit rätt, om vi båda lappar vändt om. Vi skulle icke fått någon betalning, och den norske konsuln hade kanske måst skicka oss
