När man häraf ser, hvilken jämförelsevis förnuftig uppfattning man på flere håll gjorde sig af landet, måste det i hög grad förvåna, att 1728 Grönlands förste och siste guvernör, major Claus Enwold Paars, fick sig ålagdt att »ingen flit eller möda spara eller af någon fara eller besvärlighet sig därifrån afskräcka låta, utan på alla upptänkliga sätt söka på en eller annan väg öfver landet komma in i bemälta Österbygd för att utforska, om där ännu icke finnas efterkommande af de gamle nordmännen, hvad språk de tala, om de ännu äro kristne eller hedningar; samt hvilken styrelse de hafva och hvilket lefnadssätt de föra». Vidare skulle Paars »riktigt anteckna», bland annat »huru landet är beskaffadt; om där finns skog, gräsmarker, stenkol, mineralier eller dylikt; om där finns hästar, boskap eller andra till människornas nytta tjänliga kreatur».[1]
Till expeditionens främjande utsändes från Danmark 11 hästar, en kapten, en löjtnant, och till manskap skulle Paars utvälja »de entrepideste af Garnisonen» i Godthaab.
Att denna expedition, den första och i sin plan tillika den mest storartade af alla som utgått för att genomtränga Grönlands inre, ej kunde komma till stånd i den form, som ursprungligen var tillämnad, är själfklart. Hästarne dogo dels under vägen, dels i Godthaab,[2] och man har säkerligen snart upptäckt, att det icke var så alldeles lätt att rida tvärs öfver landet.
Icke dess mindre företog Paars året därpå en tur till inlandsisen. Den 25 april 1729 »kl. 12 steg guvernören i båt med löjtnant Richart och assistent Jens Hiort samt 5
