Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/422

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
385
WHYMPERS NYA FORSKNINGAR.

likhet med kustfjällens material, och tro därför, att det från dem blåst ut på isen. Härför kan också den omständigheten synas tala, att ju längre man från randfjällen aflägsnar sig inåt isen, dess mer aftager stoftets mängd, samt vidare, att vi på Grönlands östkust vid Umivik, där det bara landet vid isranden är så försvinnande litet, funno så godt som intet stoft på isen.

Året efter denna betydelsefulla isvandring (alltså 1871) utsändes af Nordväst-Grönlands inspektör Krarup Smith en inlandsexpedition, under ledning af handelsassistenten Møldrup.[1] Enligt de upplysningar, Nordenskiöld sedermera erhöll på Grönland, synes expeditionen ha återvändt med oförrättadt ärende.[2]

Året därpå kom Whymper tillbaka till Grönland och reste i distriktet vid norra delen af Discobukten och vid Umanakfjorden. Denna gång gjorde han likväl intet försök att intränga på själfva inlandsisen, utan nöjde sig med att bestiga höga fjälltoppar vid iskanten för att skaffa sig utsikt inåt. Den 18 augusti besteg han ett 6,800 (eng.) fot högt fjäll, Kelertingouit i närheten af Umanak. Från dess topp hade han en vidsträckt utsikt öfver inlandsisen och fann, liksom förr, att denna erbjöd anblicken af en »jämn, sammanhängande rygg af snötäckt is, hvilken så fullständigt dolde landet, att icke en enda bergkant visade sig på dess yta». Med en teodolit mätte han vinkeln till inlandsisens södra rand och kom till det resultat, att den måste vara »betydligt öfver 10,000 fot.» Whymper synes ha kommit till den öfvertygelsen, att snöfria sträckor ej kunna finnas i det inre, »ty,» säger han, »de

  1. Dr. H. Rink har härom gifvit ett meddelande i Petermanns Mittheilungen 1883, s. 133.
  2. Se härom i Nordenskiölds »Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland o. s. v.» Stockholm 1885, s. 155.
Nansen.25