Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/449

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
412
VI LÄMNA ÖSTKUSTEN.

öfvermäktigt oväder med störtregn och blåst. Under hela tiden lämnade vi ej våra sofsäckar annat än för de korta stunder då vi intogo våra måltider.

Största delen af tiden användes till sofning, och i början sofvo vi ett helt dygn i en sträcka. Matrationerna nedsattes till det minsta möjliga; då vi icke arbetade, behöfde vi ju ej heller mycket mat. Men något måste vi dock ha för att hålla lifvet vid makt, och vi åto därför en gång i dygnet. Det var de som funno att detta var skäligen litet och påstodo, att tarmarna skreko. När man icke åt eller sof, fylde man luckor i sin dagbok, berättade historier eller läste litet i det icke synnerligt rikhaltiga biblioteket, bestående af sjökalender, logaritmiska tabeller och andra ungefär lika intressanta böcker samt prof. Hellands afhandling om Grönlands isfjordar. Ravna och Balto läste, som vanligt vid sådana tillfällen, i Nya testamentet. Mest användes dock tiden till att studera taket i tältet och lyssna till regnplasket utanför och blåsten, som ref och slet i tältväggen och bardunerna.

Den 20:e på förmiddagen gaf sig ändtligen ovädret så pass mycket, att vi kunde fortsätta vandringen, sedan vi fått oss ett kraftigt mål med varm linssoppa, som skulle ge ersättning för den föregående dagens svältkur.

Vi hade fortfarande starkt söndersliten is. Då vi skulle försöka stiga uppför en höjd, som låg rätt framför oss, blefvo sprickorna så många och stora, att vi ej kunde komma fram. De gingo nämligen ej alla parallelt, utan skuro hvarandra i två riktningar, och då står man där vackert. Vi måste vända om för att hålla norr ut och åkte nu, sittande på kälkarna, utför igen mellan sprickorna, men måste se väl upp för att ej försvinna i djupet.

Längre norr ut funno vi mindre söndersplittrad is, ej så brant stigning och i det hela lättare att komma fram.