Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/480

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
437
SISTA HELSNINGEN FRÅN LAND.

oss, hoppade muntert några steg på snön, kvittrade litet, flög så åter norr ut och försvann i fjärran. Det var den sista hälsningen från land.»

De sista dagarna af augusti hade vi ännu stigning. Vi hoppades ständigt nå höjdplatån och att deri stigning vi hade framför oss skulle vara den sista. Men när vi kommo dit upp, funno vi alltid en slätt och en ännu högre stigning där bakom. Snöytan höjde sig i långa böljor inåt allt högre och högre.

Den 1 september på aftonen arbetade vi oss uppför en sådan hög bölja och funno, när vi kommo upp på toppen, en stor slätt med nästan omärklig stigning. Här inträdde en märkbar förändring i vädret. Långt i väster nära himlabrynet sågos täta molnbankar med runda cumulusformer, som vi hittills ej sett öfver snöytan här uppe. Jag trodde, att det var moln danade af fuktig luft, som kommo dragande upp öfver snöslättens västra sluttning direkt från hafvet och antog följaktligen, att vi måste ha kommit så långt, att vi hade denna framför oss.

I sydost visade sig också moln, men rätt öfver oss och mot norr var himmeln klar. I den senare riktningen höjde sig snöytan, men sänkte sig mot sydost. Allt syntes mig antyda, att vi nu hunnit höjden af Grönlands inre, och då jag förkunnade det för de andra, väckte det allmän glädje. Ty vi voro alla för länge sedan trötta vid starka stigningar, hvaraf vi, i synnerhet under de senaste dagarna, haft många att kämpa med. Sangviniska som vi voro, hoppades vi snart hinna fram till sluttningen mot väster, där det bara gick utför, och där allt skulle bli härlighet och glädje, och det var i den mest öfvermodiga stämning vi den dagen sågo solen härlig och glödande sjunka ned bakom molnbankarna och förvandla aftonhimmeln till den stämningsfullaste färgdikt. För oss på