Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/510

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
461
SURROGAT FÖR TOBAK.

var det åter att koka soppa eller hvad det nu var tillsammans med lämningarna efter chokladen. Denna matlagning skola nog många matmödrar rynka på näsan åt; men jag kan dock försäkra dem, att de i hela sitt lif med all sin renlighet aldrig tillagat en anrättning, som smakat deras gäster så väl som vår smakade oss.

En artikel som i Grönlands inre stod nästan lika högt i pris som smöret var tobak. Jag minns en gång då det bjöds ända till en krona för en enda liten pipa. Som läsaren torde erinra sig, hade jag ej medtagit mycket tobak, emedan jag anser den skadlig under starka ansträngningar. Den pipa man fick om söndagen blef långt uttänjd. Först rökte man tobaken, och sedan rökte man askan och träet i piphufvudet så många gånger som möjligt. Men det räckte dock ej hela veckan, och så stoppade man hampa af en tjärad tågstump i och rökte det i stället. För ingen var bristen på tobak känbarare än för Balto. Man kunde få honom att göra hvad som helst, blott man lofvade honom en pipa. Tuggtobak fanns ej, men flere tuggade stora stycken tjäradt tåg i stället. Då jag tänkte, att det möjligen skulle kunna mildra den brännande törsten, försökte jag det en dag, men det kom fortare ut än in.

Något som jag däremot tyckte var godt att tugga på under marschen var små träbitar. Det håller, som bekant, munnen fuktig och lindrar törsten. Jag begagnade vanligen ett stycke bamburör, men bäst var dock att skära en tunn skifva ur de norska trugorna, som till en del voro gjorda af hägg. I synnerhet var barken af detta träd ypperlig, och både Sverdrup och jag gjorde så starka inhugg på trugorna, att de voro tämligen tunna, när de kommo fram till västkusten. Lyckligtvis var detta det enda hvartill vi behöfde dem.