Sida:På skidor genom Grönland 1890.djvu/548

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
495
GODA RENMARKER.

brandtsk dager öfver de där sittande gestalterna, hvilka med glada ansikten åto sig nästan mätta och gjorde flitigt bruk af kopparna, medan otroliga kvantiteter soppa försvunno genom de respektive munnarna. Det var helt ovant att kunna se så bra hvad man fick uti sig, och det var alls ingen oangenäm förändring, sedan man så ofta ätit i det mest kolsvarta mörker.

Jag bad nu flere gånger Ravna komma in igen: det var ej längre nödigt att passa på elden; men nu kunde han ej längre förmås att flytta sig därifrån.

Efter kvällsvarden togo de rökande medlemmarne sig en pipa mossa eller gräs, och så sträckte vi med de blossande piporna i munnen ut oss rundt omkring den sköna elden för att riktigt frossa af medvetandet att ha lämnat inlandsisen bakom oss och nått vårt mål.

Hvad mig beträffar, låg jag där på rygg och fröjdade mig åt att se, hvilket förnöjdt, nästan gladlynt uttryck hade kommit i Ravnas eljes så trumpna och missbelåtna ansikte. Det var idel leende, och på min fråga, om han tyckte om landet och kunde känna fjälluften, svarade han med en hos honom ovanlig liflighet, att här kunde han nog tycka om att bo. Jag frågade honom nu på allvar, om han kunde ha lust att flytta hit med sina renar. Det skulle han nog vilja, men det blefve honom för dyrt. Då jag sade, att i det fallet danska eller norska staten nog skulle skaffa honom öfver gratis, svarade han, att han då ej skulle betänka sig ett ögonblick. Här funnos goda betesmarker, vildren var här också, af den hade han på eftermiddagen sett en mängd spår, och rik skulle han bli i hast. Den enda svårigheten skulle vara att få vinterbränsle; men han finge väl samla torf för vintern, såsom ett par lappar gjorde på en ö hemma i Finmarken. Gamle Ravna slutade sitt loftal med dessa ord: »Jag likar