Påskäggens kraftbringande verkan finns äfven innesluten i skalet, efter det innehållet förtärts. Mångenstädes nedgräfver man därför omsorgsfullt skalen efter dessa ägg, men säges orsaken härtill ofta blott vara den, att man ej vill bortkasta skalen efter vigda ägg. På sina håll i Tyskland tros det emellertid, att om dylika skal nedgräfvas på en betesplats, så kan man vara förvissad om att få behålla hjorden oskadad, nedgräfvas de eller strös ut på åkrarna, så skyddas dessa för hagel,[1] och skörden blir riklig. Blandar man i utsädet de sönderstötta skalen efter ägg, som förtärts påskdagen, så får man lycka med skörden.[2] I Bukovina tros det, att om skalet efter ett vigdt påskägg nedgräfves uti jorden, så uppväxer därur en planta, kallad Maruna eller Matryguna. Äfvenså är det därstädes brukligt att kasta skalen af påskäggen i en bäck, damm eller annat vattendrag. Det tros nämligen, att i den tredje underjorden lefver ett folk kalladt Rachmanen, som firar påsk, så snart det erhållit sådana äggskal. Å andra trakter i Österrike sägas äggskalen flyta bort till de i Orienten boende »Rachmanen» förkunnande dem att påsk firas. Deras påsk tros infalla omkring 5 veckor senare.[3]
Påskäggen anses flerstädes äga en hälsobringande och underbar kraft, och tros det, att de rätt använda skydda mot allehanda sjukdomar och trolleri m. m. I Österrike lägges påskdagen ett rödt ägg jämte en silfverslant och Basilienkraut i tvättvattnet.[4] I Egerland i Westböhmen är det påskdagen brukligt, att barnen möta sin far på vägen från kyrkan med hårdkokta ofärgade ägg, hvilka tilllika med skalen förtäras på stående fot; de skydda mot halssjukdomar och äro öfverhufvud taget välgörande för hälsan.[5] I Ostschlesien sönderskär familjefadern påskdagen efter middagsmålet ett hårdkokt ägg i lika många delar, som det finnes familjemedlemmar, och hvar och en erhåller en bit, för att, om någon under året skulle gå
- ↑ Bohnenberger, Mitteilungen über volkstümliche Überlieferungen in Württemberg. Württemb. Jahrb. für Statistik und Landeskunde. Stuttgart 1904. S. 22.
- ↑ Jahn, anf arb. S. 78.
- ↑ Kaindl, Beitr. zur Volkskunde des Ostkarpathengebietes. Zeitschr. für österr. Volkskunde 1902. S. 246.
- ↑ Kaindl, anf. arb. S. 244.
- ↑ Alois John, Sitte, Brauche und Volksglaube in deutschen Westböhmen, S. 66.
