någon tala innanför, uppstötte en dörr och befann mig i matsalen, mittemot Horace, vilken satt vid frukostbordet med Henrik. Vardera av dem hade ett par pistoler liggande bredvid sig på bordet.
Då greven fick se mig, reste han sig upp och blev dödsblek. Jag själv darrade så, att jag endast hade styrka att sträcka armarna mot honom. Jag höll på att falla, då han sprang fram och höll mig uppe.
»Horace», sade jag, »förlåt mig! Jag har ej kunnat uthärda att vara så långt ifrån dig… jag var för mycket olycklig och orolig… jag har varit dig olydig.»
»Och du har gjort orätt», sade greven med dov röst.
»O, om du vill», utbrast jag, förskräckt av hans ton, »skall jag återvända på ögonblicket. »Jag har återsett dig; det är allt vad jag behöver!»
»Nej», svarade greven; »nej, emedan du nu är här, så stanna kvar och var välkommen!»
Med dessa ord omfamnade han mig, och med ett våld på sig själv återtog han omedelbart denna lugna uppsyn, vilken stundom förskräckte mig mera, än det mest oroliga utseende skulle kunnat göra.
ELVTE KAPITLET.
OVÄNTADE HÄNDELSER.
Emellertid skingrades småningom den isslöja, som greven tycktes hava dragit över sitt ansikte. Han hade fört mig till den boning, han ämnade mig; det var ett rum helt och hållet möblerat i den smak, som rådde i Ludvig XV:s tid.
»Jag känner det», avbröt jag; »det är detsamma, däruti jag varit. O, min Gud! min Gud! jag börjar begripa allt!»
»Där, återtog Pauline, »bad han mig om ursäkt för det sätt, varpå han emottagit mig; men den överrask-
